Ord och Bild: 1899

auguste rodin.

429-

mäns ådror, det är motståndets 'qiiand mëme' som reser sig vid sidan af den dödligt sårade kämpen. »Ikaros' fall», en af de djärfvaste kompositioner jag känner, symboliserar den krossade illusionen — då ynglingen i sin trängtan till ljuset svedde vingarne, som en konstförfaren fader sammanfogat. Passion och glöd, konstnärsglöd, strålar ur hvarje linje i detta monument öfver Claude Gelée, kallad Lorrain, där det franska landskapsmåleriets främste representant söker med ifver, eld och oomkull-runkelig segervisshet genomtränga och utforska ljusets hemligheter, under det att — anbragt som dekorativt moment på stödens sockel, — en grupp af Apollo med sitt segerrika ljusspann bryter fram ur molnen.

I en mångfald kompositioner, enskilda figurer eller grupper (mestadels statyetter i ganska reducerad skåla) har Rodin gifvit uttryck åt den lidelse, som starkare än någon annan förmår att omgestalta människans öden, kärleken, från dess första uppvaknande, från den första kyssen, som i sig dock innebär allt, till det passionerade famntag, hvarur det nya lifvet skall framspringa. Men icke blott erotiken utan också vällusten — la volupté — har han skildrat i all dess gripande tragik, i alla dessa kroppar, stämplade med arfsyndens insegel, som störta emot hvarandra i krampaktig omarm-ning, skrikande, vridande sina lemmar under otuktens gissel, förföljande och flyende, älskande och hatande, under denna ödesdigra strid mellan köttet och andens omätliga törst efter det ouppnåeliga idealet.

Dessa hans skapelser, hvilka tid efter

annan varit synliga på fria utställningar, privata sådana eller hos Georges, Petit äro alla att räkna som sidoskott på det stora arbete, hvarmed Rodin under de sista tjugufem åren periodvis varit sysselsatt, jag menar hans »Helvetets portar». Redan omkring 1875 började i hans hjärna första idén gro till detta arbete, som skulle sluka hans mesta och bästa krafter, och ännu 1899 är detsamma icke alldeles färdiggjutet. Man hoppas dock att få se det utställdt på nästa års världsexposition i Paris. Beställd af Union Centrale des arts décoratifs, mäter denna port i höjd 6 meter och består dels af ett framspringande ramverk, afslutadt af en frontespis, som krönes af tvänne figurer, dels af deux battants, i hvilkas pannåer olika kompositioner ur Dantes Divina Commedia äro sinsemellan förbundna genom rökmoln och helvetets svafvelångor. På tvärslån midt öfver dörren sitter den gestalt, kring hvilken och mot hvilken hela portens rika bildverk rör sig som kring sitt centrum. Denna gestalt, som benämnes »tänkaren» har Dantes egen andliga karaktär; med det tankfulla hufvudet stödt i ena handen, utan någon som helst beklädnad, rufvar han på lifvets gåta, och med forskande blick söker han uppdaga framtiden genom det förflutna.. Porten i sin helhet har ännu ej varit utställd,, men understundom har Rodin exponerat en del detaljer däraf. Den kommer säkerligen att ge ett prof på såväl sin mästares andligt rika känslodjup, som på hans oöfverträffliga tekniska färdighet, vare sig det gäller fristående grupper, haut- eller basrelief, och vittna om en sammansmältning af de båda

BORGARNE FRÅN CALAIS (DETALJ AF GIPSMODELI.F.N I KONSTNÄRENS ATELIER).