Ord och Bild: 1899

4 6

CARL G. LAURIN.

OCKSÅ EN PARSIFAL. (UR LILLE MORITZ' SKRIF-BOK.) TECKNING AF AD. OBERLÄNDER.

(Fliegende Blätter.)

»Ein reiner Thor, durch Mitleid wissend.»

1815. — Se på några af Europas första rangs skämttidningar! Här lefver ögonblicket sitt sjudande lif, än hväsande af hat, än skälfvande af åtrå, än öfverväldi-gadt af skratt. Det är med en egendomlig rysning man borde gripa efter ett blad, som kostat så mycket hjärna, ty hvilken rastlös, enerverande hetsjakt måste det ej vara för det dussin personer, som förser Europa med verkligt roliga teckningar och som känner allmänhetens beständiga pockande fordran på mördande satir eller gnistrande kvickhet. För den folkpsykologiskt intresserade erbjuder äfven det torftigaste skämtblad rika anledningar till studier — hur mycket mera då elittidningarna, där det nationela både medvetet och omedvetet framhålles af stora konstnärer. Vill man jämföra de tre stora kulturfolkens lynnen, äro helt säkert Fliegende Blätter, Simpli-cissimus, La Vie Parisienne, Le Courrier Français och Punch goda utgångspunkter. Men här om någonsin bör Taines sats om miljön tillämpas, ty något mera rotlöst än en skämttidning i ett främmande land finnes ej. Tänk blott på de franska skämttidningarna! Vi äro vana att på Dramatiska teatern glädjas och röras åt vicomternas välborstade hattar, åt den oundvikliga duellen, samtidigt med

att en liten varelse i hvit morgondräkt med tillfället till ära utslaget rödfärgadt hår ångestfullt poserar i en fönstersmyg och en champagnesupé med hjältinnan på en dyr restaurant hägrar för hjälten som lifvets högsta tänkbara lycka; men få vi se samma sak i en tidning, då blir det helt annorlunda. Då häpnar man öfver att damerna aldrig tyckas bli färdiga med sin toalett utan befinna sig i ett perpetuelt af- och påklädande. I Frankrike åter förefalla de engelska skämttidningarna nästan bräkande harmlösa. Nej, helst bör man studera skämttidningarna på ort och ställe eller kunna sätta sig väl in i de förhållanden, för hvilka de äro så slående uttryck.

I grund och botten få väl vi »Nordens fransmän» erkänna, att tyskarne äro det enda stora folk vi riktigt förstå, och det ej bara därför, att blodet är tjockare än vattnet, utan på grund af en sedan medeltiden pågående beständig-andlig kommunikation. Våra damer må tala aldrig så högförnämt om tysk smaklöshet, för tyskor tar man dem nästan öfver en bank på kontinenten. Jag undrar hur det kommer sig? Betrakta Fliegende Blätter, den enda utländska skämttidning som, därför att den är förstådd, finnes öfverallt i Sverige. Man känner sig riktigt hemma. Samma fryntliga löjlighet öfver de gamla tanterna, samma (kanske något större) småborgerlighet i förhållandena. Tyvärr kunna vi ej jämföra med svenska skämttidningar, ty dessas svenskhet består ju mest i att förvandla det tyska ölet till svenskt brännvin eller svensk punsch och i att med rörande oförtrutenhet transponera alla tyska historier om matlagande fruar till svenska, utan att tänka på att nästan hela borgarklassen i Sverige består sig med jungfrur, som själfva kunna laga mat, o. s. v.

det oändliga. — I »Fliegende Blätter» talar allt om utgifningsorten München'