Ord och Bild: 1899

226

sigrid platen.

underhålla, har hon sålt. Efter mycket sökande — hon ville icke på gamla dagar »stiga utför i graderna», ty »i femte akten skall applåderas och icke hviss-las» — har hon lyckats finna en »hennes stånd värdig våning» vid Rossmarkt. Det är här hon njuter af morgonsolen och den prisade utsikten nedåt Zeil, iakttar det brokiga folkvimlet på torget och under krigsåren ser ett oafbrutet tåg af soldater, foror med blesserade, fångar och flyktingar med alla sina ägodelar draga förbi. Det är från dessa fönster hon åser den förfärliga branden efter bom-barderingen 1790 samt den så drastiskt skildrade episoden året därpå, då kejserliga kavalleriet kommer jagande i vildaste flykt genom stadsporten, där fransmännen dock i sista minuten blifva hejdade. Det är slutligen här hon skrifver till Goethe: »Just nu ser jag preussiska vaktparaden marschera förbi. Ack, att du nu såge ut genom fönstret med mig!» samt därpå i sin liflighet med en hel rad utropstecken åskådliggör sin egen stora längtan, såväl som soldaternas svängning upp till högvakten. Denna bostads fria läge var för henne — som »endast behöfde en solstråle, ett snöfall, klangen af ett posthorn för att hos henne väcka tankar, minnen och känslor» — en källa till obeskriflig förnöjelse. Men här skulle hon också se sin lefnads sol så småningom sjunka i väster

I det längsta slapp hon ålderdomens krämpor, och äfven från det hon mest af allt fruktade, att känna sina kropps-och själskrafter så småningom förslöas, förskonades hon. Det händer henne väl under de allra sista åren, att hennes ena ben »spelar henne ett och annat litet puts», annars är hon mestadels »helt allegro» och afslutar gärna sina bref: »Jag mår väl till kropp och själ, är glad och nöjd och förblir, tills ridån faller, eder» o. s. v. Vintern 1807 har hon varit en

smula opasslig och relaterar sedan: »Gudskelof, nu är jag tillfreds igen och kan sen några veckor åter tåla mig själf. En tid har jag varit fullkomligt olidlig och har likt ett litet barn värjt mig mot den gode Guden. I går kunde jag icke stå ut längre, utan grälade duktigt på mig själf och sade: Fy, skäm ut dig, alte Rätin! Du har haft många goda dagar nog i lifvet och din Wolfgang därtill, när nu de onda komma, måste du hålla vackert till godo och inte göra så sura miner! Hvad skall väl det betyda, att du är så otålig och gemen, när den gode Guden vill lägga dig ett kors uppå? Vill du då alltid gå på rosor, och likväl har du öfverskridit måttet — är öfver 70 år! Se, så sade jag till mig själf, och strax spårade jag lindring, och det blef bättre, emedan jag själf icke längre var så elak». —

Ännu i början af år 1808 kan lion skrifva: »Gud låte år 1808 blifva ett välsignelsens år för oss alla! Amen». — Det skulle blifva hennes dödsår. Ehuru hon redan under sommarens lopp lider af vatten i knäet, spåras dock i hennes sista bref, dateradt i juli, ingen som helst klagan öfver hennes hälsotillstånd. Men redan i slutet af augusti finner hennes unga väninna Bettina Brentano hennes tillstånd betänkligt. Denna — som de två sista åren varit »Mutter Ajas» dagliga sällskap och med sin svärmiska beundran för Goethe, sin stora begåfning samt nära själsfrändskap med den gamla »åter upp-lifvat hennes bortdöende lif» — förunnades det äfven att förljufva hennes sista dagar. Den gamla ser vid Bettinas ankomst mycket allvarsam ut men räcker henne leende doktorns recept med orden: »Hvilken betydelse kan väl detta ha! Du skall få se, att dessa kejserliga specerier, hvarmed kejsarne pläga smörjas vid sin kröning, icke skola hjälpa mitt knä. Jag förutser redan, att vattnet skall