Ord och Bild: 1899

482

karl madsen.

vanner hans namn blott ett namn bland tusen andra, som bidrog till stadens heder, ett af mindre betydelse än mångfaldiga andra. Det har vuxit och växer ännu; äran för dödt dåd har bleknat vid sidan om äran af den gärning, som lefver i evig ungdomsfriskhet. Det är i synnerhet tack vare honom som Amsterdam synes oss vara klassisk botten, helig mark.

Där var den rätta vallfartsorten. Helgedomen var en ny liten museibyggnad på platsen bakom riksmuseet; belysningen var förträfflig. Anledningen till utställningen, den unga drottningens öfvertagande af regeringen, hade säkert bidragit till att bringa så många goda målningar på gästbesök tillbaka till den stad, där de en gång hade födts. Bland dem hängde de stora första-rangsverk, som aldrig hafva lämnat hemmet, Klädesväfvaresyndikatet och Skyttegillet (»Nattvakten»), Blott att få se »Nattvakten» i varmt sidoljus — hösten var ovanligt rik på solsken — blott det var vardt resan.

Världsutställningen i den trista och dimmiga millionstaden har ej omtalats så mycket. Den var icke på långt när så talrikt besökt, oaktadt entréen var märkbart billigare. Blott vid 5-tiden var där fullt, en mycket elegant publik strömmade då upp i Burlington House för att konversera i sofforna och dricka té i »Refresh-ment roorn»; framför målningarna var det sällan någon trängsel. Af utställningens 102 målningar hade 40 varit med på den första festen; den var därför att anse såsom ett tillägg, men ett betydelsefullt till-lägg. Endast 6 af målningarna voro icke i engelsk ägo. Utställningen saknade dock icke få framstående målningar från engelska privatsamlingar. Den bevisade — hvad den väl afsåg att bevisa — att England, trots allt som under sista tiotalet år sålts till Frankrike och, i synnerhet, till Berlin, ännu har åtskilliga utmärkt goda målningar af Rembrandt i behåll, bland dem några af hans bästa.

Det är ingen lätt sak att redogöra för dessa utställningar. Stoffet är så öfverväldigande rikt, och man måste redogöra för åtskilligt, för hvilket det är svårt att redogöra. Inför icke få af målningarna framträder oafvisligt frågan om äkthet eller icke äkthet, om målarens eget verk eller elevarbete. Om vi hade rätt att frånkänna

Rembrandt en målning, blott emedan den icke slår an på oss, skulle svaret vara lätt. Men han har, som alla konstnärer, haft sina svaga ögonblick, något som utställningarna icke förtego, och det råder den mest himmelsvida skillnad till karaktär och värde mellan hvad han frambragt under olika tider af sitt lif. Hurudana äro då faserna i hans konstnärslif?

Måhända är det dock en annan fråga, som öfver hufvud taget är den viktigaste och inför hvilken orden hafva svårast att foga sig till det rätta svaret. Hvad är det egentligen, som gör Rembrandts konst så fängslande och gripande?

Kan du forklare mig, Hav: Hvorfor i al Verden jeg slider og stræber, Sætter mig hos Dig med_ hævende Læber, Stirrende paa Dig, som neppe Du ved, For at opfange hele din Vældighed?

I.

Själfva geniet har en gång varit begyn-nare. Många af Rembrandts tidigaste arbeten, ängsligt utpenslade, sirligt behandlade, kyligt tonade små målningar, studie-hufvud som stundom hafva en viss ytlig virtuositet i föredraget, motsvara så litet hvad vi vänta af Rembrandts verk, att till och med målningar, som en gång gällt för att vara äkta, länge fått gå under elevernas namn, och att det för omkring tio år sedan väckte mycken misstro, då Bode angaf dem för att vara hvad de verkligen voro.

Men blott en begynnare, som af naturen var utrustad med de rikaste konstnärsanlag, har kunnat måla två taflor med så uttrycksfull handling, så gripande dramatisk kraft, så lågande och storslaget patos som de två märkliga taflor, hvilka voro utställda i Amsterdam: »Kristus i Emaus» och »Judas, som vill återbetala de trettio silverpenningarna».

Han var på tjugutalet, då han målade dem. Tre års lärotid hos den medelmåttige Jacob van Swanenburgh i Leiden hade fortsatts med ett halft års kurs hos den icke heller framstående Pieter Lastmann i Amsterdam. I Lastmanns plumpt holländskborgerliga tillämpning af Elzheimers romantiska poesi, i hans blandning af högt och lågt, af närliggande och aflägset, af hvar-daglighet och fantasteri, i hans försök att gifva bibliska framställningar lokalfärg ge-