Ord och Bild: 1899

4 6

CARL G. LAURIN.

det mest sårande, det mest kränkande för samhället, som finnes i dylika för-, hållanden. En bild som: »Dieses Jahr darf der Storch nicht zu uns kommen, der Papa braucht einen neuen Anzug» ger anledning till eftertanke. Heines mångsidighet är särskildt anmärkningsvärd, och hans underskrifter äro ibland lika roande som själfva bilden, så t. ex. har hans »Homo sapiens», som framställer

EN KINKIG FRÅGA. TECKNING AF GEORGE DU MAURIER. (Punch.)

»To—morrow 's Sunday, isn't it, Mamma?» — »Yes, dear.« — »Mayn't I play with the cards and build castles with them?» — »Certainly not, dearj. — »But, Mamma, mightn't I play with the Prayer-books, you know, if I built a Clmrch with them?>

en mängd folk, hvilka med näsan mot jorden betyga en liten pickelhufvad småprins sin krypande hyllning, följande förklarande text: »Der Mensch (Homo sapiens) unterscheidet sich von den übrigen Säuge-thieren durch seinen aufrechten Gang». Det på kemisk väg tillkomna barnet förtjänar äfven en mention honorable som en originel lösning af 1880-talets sedlighetsfråga. — Det finnes också skönhet i Simplicissimus. Tidningens i några få

Kreuzzeitung i fickan, drömmande om farfars dagar, då man bytte bort misshagliga bönder mot flinka jakthundar. Hufvudsaken blir dock satiren. Simplicissimus är djärf. Så förnekar han absolut löjtnanter rätten att sticka ihjäl civila medborgare för en liten ordväxlings skull och anser, att äfven ingeniörer och författare, järnvägstjänstemän och domare ha sin om ock obetydliga andel i kulturarbetet — åtminstone i fredstid. Sådant

men verkningsfullt anbragta färger tryckta bilder af utsikter öfver de blånande baier-ska alperna, af älskande par i de ståtliga barockslottens parkers dunkel, af frisk, yppig kvinnoskönhet förtjäna beröm. E. Th'önys eleganta salongstyper äro alltigenom tyska, och hans »Kammer-herr» promenerar nog under sin ledighetstid omkring på sina Mark Bran-denburgska åkrar med ett exemplar