Ord och Bild: 1899

254

carl g. laurin.

till regeringens disposition stående vägar. Man svarade honom då, »att högre intressen hindrade användandet af vissa medel, men att man skulle fortfara med spaningarna (se generalprokurator Manaus rapport), och detta löfte att söka den verkligt skyldige var anledningen till att Dreyfus trodde sig skola bli fri »om två, tre år». Om detta löfte var presidenten Faure underrättad, om icke förr så åtminstone genom ett bref från Dreyfus af 25 november 1897. Man tviflade således i krigsdepartementet på domens rättvisa, men högre skäl tvingade staten att låta yxan gå. Dessa »högre skäl» förekomma mycket ofta i Dreyfus-affären.

Mercier blef de antisemitiska och »fosterländska» tidningarnes hjälte. I ett valupprop till det några veckor efteråt skeende presidentvalet föreslogs Mercier till president, bl. a. på grund af att han uppträdt mot Dreyfus. För sin del hade general Mercier helst velat skjuta honom, hette det. Man kan af detta förstå, med hvilken energi han dref spaningarne efter den verkligt skyldige.

Hvart skulle nu förrädaren skickas? Folket rasade öfver att ej få se hans blod. Deportation var nog bra, men något raffineradt grymt måste hittas'på. Man beslöt sig för Djäfvulsön utanför Cayenne i Sydamerika som deportationsplats och införande af ett särskildt pinsamt sätt för Dreyfus' behandling. Den 5 januari 1895 degraderades kapten Dreyfus på Marsfältet. Med hög röst förkunnade general Darras inför fronten: »Alfred Dreyfus, Ni är ovärdig att bära vapen, i franska folkets namn degraderar jag Eder». Exkaptenen ropade med våldsam kraft: »Vid min hustrus och mina barns hufvud svär jag, att jag är oskyldig. Lefve Frankrike!» Nu bröts värjan sönder, knappar och galoner rycktes af uniformen, och han fördes förbi trupperna

och massan, hvars »till döden, till döden» afbröts af ett och annat hatfullt »förrädare» och »Judas», framkastadt af militären. Mången fick dock en tviflets tagg i sitt hjärta. Fängelsedirektören major Forzinetti gick, öfvertygad om Dreyfus' oskuld, fram och tryckte hans hand.

Dreyfus fördes nu till la Rochelle, där den mest »fosterländska» delen af befolkningen under ropet »slå ihjäl honom» med käppar störtade sig öfver fången. Slutligen kom han till den lilla sydamerikanska ön, där han, som nämndt, underkastades en exceptionel behandling, ty »juden» skulle knäckas. Han fick ej tala med sina vaktare, tilläts ej, som andra deporterade, att ha sin maka hos sig, fick slutligen sina bref till hemmet i afskrift och stympade framlämnade och fick då och då en obehaglig hälsning från sitt folk genom telegrafkabeln, såsom då han, sedan han vistats ett par år på ön, fick ett falskt telegram om sin hustrus nedkomst.* En gång kom till generalstaben ett groft förfalskadt bref, adresseradt till Dreyfus. Med bläck, som vid uppvärmning blir tydligt, hade förfal-skaren skrifvit några ord, som skulle tyda på en hemlig förbindelse mellan Dreyfus och Frankrike.

Ur fångens sargade hjärta stego böner, nedkastade i feber på papperet. An bad han sin chef general Boisdeffre om hjälp — Boisdeffre, som undertecknat det papper, hvilket bevisade, att Dreyfus ej famnat skrifva bordereauns »jag skall resa till manövrerna», det papper som Dreyfus, trots sin bön, ej kunnat få visa sina domare. An kastade han sin olycka för Faures fötter, han som visste, att man lofvat söka efter den verkligt skyldige. »Herr president! Tillåt mig att ännu en gång få hänskjuta min sak till Er höga rättvisa och kasta till Edra föt-

* Enligt uppgift af M. Mathieu Dreyfus.