Ord och Bild: 1899

256

carl g. laurin.

I

i

!

F. D. MAJOREN MARIÉ CHARLES-FERD. ESTERHAZY.

ha det sämsta rykte. Uå Picquart meddelade sin chef Boisdeffre, att han möjligen var en förrädare på spåren, uppmanade generalen honom att fortsätta sina spaningar. Esterhazys chef lämnade nu prof på dennes handstil, och Picquart fick dessutom veta, att dokument, som tillfälligtvis varit i Esterhazys ägo, kommit en främmande militärattaché till handa. Handstilen i Esterhazys bref påminde om bordereaun. Han öppnade sitt järnskåp och jämförde. Stilen var identisk med bordereauns. För säkerhets skull tillfrågade han M. Bertillon, som 1894 tillskrifva Dreyfus bordereaun, och ögonblickligen svarade denne: »Det är bordereauns handstil». ,

Full af fasa öfver de konsekvenser detta medförde för domen 1894, förstod han i ett slag, att Esterhazy skrifvit bordereaun. Men då vore ju Dreyfus oskyldig? I sin ångest kom han att tänka på,

att förre chefen Sandherr lagt honom på hjärtat, att om tvifvel skulle uppstå om Dreyfus' skuld — och den hedersmannen Sandherr hade en stilla förmodan, att det kunde inträffa — borde han studera den lilla dossiern i Henrys skåp. Det var den hemliga dossiern med »ce canaille de D.». Han genomgick nu denna dossier och fann med ytterlig häpnad hvad så många efter honom skulle finna, att mot Dreyfus innehöllo dessa papper — intet. Ögonblickligen meddelade han sig med sin chef. Denne hänvisade honom till souschefen, general Gonse, som rådde till »försiktighet». Dock, hur försiktigt spaningarne efter Esterhazy bedrefvos, märkte dock alltid de två mest intresserade från 1894, att det började se farligt ut, om Esterhazy blefve anklagad, ty dels var Henry hemlig vän till Esterhazy, dels hade du Paty satt hela sin judehatande militärheder i pant på Dreyfus' skuld.

Man sökte ånyo genom pressen väcka det slumrande Dreyfus-hatet hos allmänheten. Den 14 september 1896 stod en artikel i den med generalstaben förbundna tidningen 1'Eclair, hvari man från väl underrättadt håll fick veta, att bordereaun var af ringa vikt vid fällandet. Hufvudsaken var ett dokument, som man i hemlighet visat domarne, och där orden »cet animal de Dreyfus» förekommo. Det var på det förutnämnda »ce canaille de D.» man syftade, men om man förfalskade D. (Dubois) till Dreyfus, skulle man starkare påverka den allmänna opinionen, tänkte den militäriske publicisten. Man var dock lyckligtvis så naivt ohederlig, att författaren — med all sannolikhet du Paty — genom detta offentliggörande röjde det brottsliga förfaringssättet vid domen.

Ungefär samtidigt växlades följande uppbyggliga ord mellan generalstabens souschef Gonse och Picquart, hvilken