Ord och Bild: 1899

rättskänslan 1 våra dagars frankrike och dreyfus-affären.

51 i

kraftigt vidhöll, att bordereaun ej var af Dreyfus. Gonse: »Om ni ej säger något, så får ingen veta det.» Picquart: »Herr general, hvad ni nu säger är afskyvärdt. Jag vet ej hvad jag skall göra, men jag skall ej taga med mig denna hemlighet i grafven.» — »Picquart måste vara dum», yttrade nyligen en svensk officer. »Hvarför teg han icke?» Dess bättre har det stora flertalet af våra officerare egnat -öfverste Picquarts hjältemodiga strid sina lifliga sympatier.

Generalerna Boisdeffre, Gonse samt äfven Henry förstodo, att goda råd nu voro dyra. Henry, som mest intresserad i frågan, lät nu förfärdiga en liten brefväxling mellan Tysklands och Italiens militärattachéer Schwarzkop-pen och Panizzardi. Öfverstelöjtnant Henry plåstrade bland annat ihop ett bref af urklipp ur betydelselösa skrifvelser, och i detta bref förekommo följande fraser: »J'ai lu qu'un deputé va interpeller sur Dreyfus» . . . och »Je dirai que jamais j'avais des relations avec cejuif.» Generalstaben behöfde ett papper med hela namnet: Här är det! Men just i själfva detta namn låg redan döden för honom själf och skammen för generalstaben. Hade han ej förfalskat detta namn, hade — så vidt vi kunna döma — namnets ägare varit räddningslöst förlorad, ty det var just namnets förekomst som föranledde uppläsandet af detta papper i Zola-processen. Sällan har vedergällningen med en så oblidkelig konsekvens uppsökt brottets centralpunkt för att just härifrån störta hela lögnbyggnaden öfver ända, begrafvande upphofsman och med-brottslingar i blod och smuts. Ty detta papper, ursprungligen endast afsedt för generalstaben och ämnadt att »öfvertyga» enklare generalstabssamveten, rent ut stank af förfalskning, och dock drog det till sig de svagare karaktärerna som flugorna lockas af förruttnelsen. Henry, en

F. D. VICEPRESIDENTEN I SENATEN SCHEURER-KESTNER. KARRIKATYR AF LÉANDRE.

obildad man, trodde sig ge brefvet en större autenticitet genom att förfalska det på en franska af det barockaste slag, och, så otroligt det än låter, officerarne i andra byrån skröto inför sin chef Picquart öfver att ha ett säkert bevis mot Dreyfus, men de tordes ej visa det för honom, och hans chefer, ängsliga i medvetandet om faran att ha en fullt hederlig militär på en så ansvarsfull plats, gåfvo honom den 16 november 1896 befallning att lämna Paris för att sedan gifva honom en ytterligare order att resa till Tunis, där man drog försorg om att han skulle användas på de farligaste ställena. Lyckligtvis vägrade hans därvarande chef, som ej visste om komplotten, att skicka honom mot den död, man sökt bereda den alltför plikttrogne.

Strax före Picquarts resa hade af okänd anledning Dreyfusfienden, experten i krigsrätten 1894 Teyssonnières, (som bland annat fastslagit, att Dreyfus var skyldig, »därför att alla judar äro förrädare») lämnat en fotografi af bordereaun till le Matin. Den 10 november 1896 publicerade denna tidning ett facsimile