Ord och Bild: 1899

508

carl g. laurin.

af denna handling, det enda lagliga »beviset» på Dreyfus' skuld. Nu kunde de intresserade hos olika experter och vetenskapsmän skaffa sig upplysande jämförelser med Dreyfus' handstil. Detta gjorde också den modige juden Bernard Lazare, som redan tidigare, först af alla, i en broschyr tryckt 1896 sökt bevisa Dreyfus' oskuld. Den interpellation Henry nämnde i sin förfalskning gick af stapeln, och krigsministern Bil-lot och konseljpresidenten Méline svarade med hänvisning till domens enhällighet samt bådo kammaren ej förlänga debatten, »som kunde bli farlig». Interpellanten, patrioten Castelin, förklarade, att ett syndikat för att hjälpa Dreyfus funnes. Man hade med ett anbud pä i 000 000 francs sökt muta vid processen.

Händelser, som se ut som tankar, öfver-flöda i Dreyfus-affären. Den politiker, som först skulle bära fram sin öfvertygelse att en orättvisa blifvit begången, Scheurer-Kestner, var den siste af 1870 års deputerade från Elsass. Ar 1897 var han senatens vice precident. Ödet ville, att denne grundhederlige man skulle få se, hur det »ädelmodiga Frankrike» behandlade tre elsassare, Dreyfus, Picquart och — Scheurer-Kestner, hvilkas enda brott voro den varmaste kärlek till fosterlandet och den delen af den militära hedern, som öfverensstämmer med den civila hederligheten. En lögn, som jag egendomligt nog hört privat kolporterad ända till Stockholm, väckte hans misstankar. Det var fråga om en fastighet, som Dreyfus skulle ha köpt för pengar frän Tyskland och som ej var bokförd. Scheurer-Kestner gjorde en personlig undersökning: allt var lögn. Lazares nya bok med skrift-undersökningar af Europas främsta paleografer, alla gynnsamma för Dreyfus, och bordereau-facsimilet föranledde honom att göra hemliga undersökningar, och han fick genom Picquarts vän ad-

vokaten Leblois, höra talas om Ester-hazy. Scheurer-Kestner underrättade hemligt justitie- och krigsministrarne. Den förre vägrade att undersöka de bevis, som här framlades, och den senare bad honom vänta för att hinna göra en »hemlig undersökning», hvilken i likhet med nästan alla militära undersökningar i denna sak skedde så, att alla militära maktmedel — däri inbegripet de tidningar generalstaben behärskade — sattes till den skyldiges disposition, för att han skulle kunna skydda sig och »arméns heder». Det är onödigt att säga, att Esterhazy genast underrättades. En bankir M. de Castro såg händelsevis i ett tidningsnummer, där bordereaun å nyo var afbildad, att dess stil öfverensstämde med i hans ägo befintliga bref från Esterhazy, som hade skulder upp öfver öronen. Bankiren meddelade saken till M. Mathieu Dreyfus, den dömdes bror, och denne anklagade den 14 november 1897 Esterhazy för att ha begått det brott, som tillskrefs hans broder. Majoren ställdes för krigsrätt.

Strax förut hade major Esterhazy, ett offentligt fruntimmer vid namn Marguerite Pays, hos hvilket majoren brukat bo, och markisen öfverste du Paty de Clam låtit förfalska bref och ett par telegram till Picquart. De förra skulle, tänkte man, läsas i generalstaben, dit hans bref adresserades och där de samt och synnerligen lästes. De senare af-fattades så, att de på telegrafen skulle väcka misstankar. Det ena telegrammet lydde: »Man har bevis för, att rörpost-brefvet (i telegrammet stod le bleu) har förfalskats af Georges (Picquarts förnamn). Var försiktig! Blanche.»

Nu förstod Picquart, hur det var fatt. Du Paty, som kände rörpostbrefvet, ville utsprida, att Picquart förfalskat det, och med sig naturen Blanche menades en gammal dam, M:lle Blanche de Commin-