Sida 44
Kulturländernas skämttecknare och skämttidningar. Af Carl G. Laurin. Med 23 bilder
4 6 CARL G. LAURIN.
stort sedt har den engelska politiken, åtminstone den inre under detta århundrade, varit hederligare än t. ex. den franska. I motsats till hvad förhållandet är i Frankrike och Amerika, anses det politiska lifvet vara en värdig sysselsättning för hederligt folk, och detta gör den politiska satiren mindre giftig i England. Det politiska intresset är så lifaktigt i hela nationen, att man öfverallt förstår skämtet. Mest konstnärligt och med den största idérikedomen ritar Linley Sam-bourne. Han skildrar Har-courts feta borgerlighet, klubbmannen Chamber-lains dandyartade uppträdande med hvit blomma i knapphålet eller den lärde Balfours smal-benthet, då han för att stärka sin ställning hos opinionen med möda och besvär ibland måste uppträda som sportsman. Särskildt roligt har han skildrat Gladstone, som bränner sig på den heta irländska potatisen, eller Mac Kinley, som förgäfves söker hålla tillbaka den amerikanska örnen, då den rasande af öfvermod störtar efter byte, öfverlämnande åt sina Christian Sunday papers att ackompanjera dynamitkanonaden med socker-(rings)söta ord om kampen för religion och sedlighet och höjande varma böner för att fienden måtte få också ett »förkrossadt hjärta» bland alla andra sönderslagna artiklar. — Sambourne ritar ännu i Punch, men Du Maurier och Keene ha ersatts, om också ej fullständigt, af Patridge, hvilken förefaller väl mycket influerad af den amerikanske begåfvade chictecknaren
DROTTNING VICTORIA. TRÄSNITT I FÄRGER AF NICHOLSON.
nare. Keene, som dog 1891, har tagit den lägre medelklassen på sin lott. Hans cyper äro äkta engelsmän med skalken i ena mungipan och litet whisky i den andra, de ha gifvit upp det besvärliga gentlemannaskapet, men då de med hatten på sned med myndig min vinka till sig en cab eller diskutera med ståtliga Londonpoliser, stråla deras rödfnassliga anleten af glädje att tillhöra det rike, som regeras af »the widow in Windsor who owns half the world». Episoder i de af sötaktig engelsk piptobak doftande järnvägskupéerna, lifvet i söndagsskolor och krogar tecknar Keene, och han hör äfven till de få tecknare, som ej alldeles glömt militären. Kiplings dråpliga militärhistorier borde ha illustrerats af honom. Hans teknik påminner något om den genialiske Werenskiolds sätt att teckna.
Den politiska karikatyren har alltid varit utmärkt väl företrädd i Punch. I
Källa: Project Runeberg ·