Sida 605
Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfusaffären. Af Carl G. Laurin. Med 19 bilder (Fortsättning och slut)
rättskänslan i våra dagars frankrike och dreyfus-affären. 19
fick han besök af en officer. Man vet ej hvad som passerade dem emellan. Då vaktaren en stund efter officerens besök skulle se till fången, badade öfversten i sitt blod med ett ohyggligt sår i halsen. En blodig rakknif låg bredvid honom. Dödssättet betecknades som själfmord.
Hufvudvittnet i 1894 års krigsrätt, som hade alla »bevisen» i sitt förvar, hade således tyckt, att »judens» skuldregister borde ökas. »Jag har handlat för mitt lands väl», hade den nationele förfalskaren svarat, häpen öfver de allvarliga, tänkande minerna hos de herrar, hvilkas lättsinniga umgående med eden han nyligen i samma aflar fått beundra och till hvilkas bästa — jämte sitt eget — han förfalskat.
Henrys bekännelse var ett förlamande slag för revisionsfienderna; general Boisdefifre bad om sitt afsked, och de generaler, som aflagt ed på det falska dokumentet, voro under ett par dagar rätt blyga. Den »bottenhederlige» Mé-line, hvars kabinett redan förut kände till förfalskningen men, som en af ministrarne, Rambaud, uttryckte sig, »ansåg bäst att ej säga något om den», gaf Cavaignac en liten skrapa i sin tidning République Française. »Hade Cavaignac nöjt sig med en enkel hänvisning till 'la chose jugée', så hade allt bråk undvikits.» Dessa cyniska ord väckte allmänt bifall, och styrkt af medvetandet om den allmänna meningens ohederlighet, försökte generalstabspartiet ännu att hindra revisionen. Cavaignac lämnade ministären Brisson och förklarade sig fortfarande mot revision. Den nye krigsministern blef general Zurlinden, den samme som ansåg »bruket inom armén» tillåta en officer att förtjäna pengar på kvinnors vanheder och skrifva hotelsebref till statschefen, hvilkens personlige vän
r
öfverste henry.
Zurlinden var. Det ser ut som om hans inträde i kabinettet varit ett förräderi, öfverenskommet mellan honom och Félix Faure. Under sken af revisionsvänlighet skulle generalen, som en månad förut hänsynslöst understödt de uppenbara brottslingarne Esterhazy och du Paty, ingå i ministèren och, sedan han sett i papperen, förklara som sin oryggliga mening, att Dreyfus blifvit rättvist dömd. Så fort han åter blifvit militärguvernör öfver Paris, afkastade han masken och gick i sin brottsliga fräckhet så långt, att han ryckte Picquart ur civilfängelset och kastade honom i militärfängelset, anklagad för att ha förfalskat(l) rörpostbref-vet (se sid. 505), på hvilket man i generalstaben gjort lika dumma som brottsliga raderingar för att sedan anklaga Picquart för dem.
Fru Dreyfus inlämnade ännu en ansökan om revision till justitieministern, grundad på motsägelser emellan 1894
Källa: Project Runeberg ·