Sida 48
Kulturländernas skämttecknare och skämttidningar. Af Carl G. Laurin. Med 23 bilder
48
ANARKISTMÖTE. TECKNING AF STEINLEN. (nDanS la ruet af Ar ist ide Bruant.)
området, där uppfattningen om rätt och orätt är så skiftande inom olika folk och olika samhällsklasser, nej, det gäller människans enklaste rättigheter, och där spelar minsann styrelseformen ingen roll. Under Ludvig Filip hade de radikala samma hånskratt öfver de offer, som sårades af en helvetesmaskin, samma osunda brottslingsdyrkan, samma axelryckning för en osympatisk oskyldig, »som våra dagars välvårdade herrar med nackbena och »orubblig aktning för arméen». Erotik, främlingshat och en djäfvulsk lust att blixtlikt belysa det franska samhällets kräftsår, se där hufvudinnehållet af fransk skämtteckning. Kan man objektivt betrakta detta, får man beundra den mest artistiska teckning, den mest kultiverade elegans, ett uttryck för den franska civilisationens enhetlighet och fasthet, ja, om man så vill, för den enda genomkul-tiverade nationen, som har allting — utom rättvisa, sanning, hjärta och — barn.
Fransk skämtteckning har ärorika anor. På det erotiska området voro Fragonards och Baudoins ystra scener
med kyssar, glada och ledsamma upptäckter och kurra gömma bakom berg af bolstrar och madrasser i sängar, hvilkas fladdrande sidengardiner kröntes af ståtliga fjäderbuskar, spridda och omtyckta öfver hela Europa. På den rena karikatyrteckningens område använde man ofta en osmaklig öfverdrift med jättelika hufvuden och oformliga kroppar. Daumier och Gavarni funno vid 1800-talets midt den specifikt franska formen för skämtteckning, där måtta och elegans förenade sig med den pregnanta och personliga karaktär, som den tidens akademiskt urvattnade franska måleri så komplett saknade.
Frankrike har många skämttidningar. Många äro dåliga, de flesta af dagsländenatur, endast ett par af de bästa kunna här omnämnas. La Vie Parisienne har nu i 36 är bibehållit sin korrekta vivör-ton. Den består af en oefterhärmlig blandning af skvaller, noveller, sport, moderevyer, litteratur och konstkritik. Det är den kontinentala snobismens huf-vudorgan, som dock äfven förekommer på Londonklubbarne och hos den slaviska aristokratien. Vid sidan af sista modet för herrbyxor får man lära sig, att en fin karl bör beundra Zorn, Ibsen och Sargent, oaktadt de äro utländingar. Man hittar alltså ett och annat guldkorn. Framstående snillen ha under signaturer medverkat. Här skref Taine sina spiri-tuela skildringar ur Parislifvet, här parodieras de akademiska talen, men hufvudsaken blir alltid de i dialogform hållna »sedeskildringarna», där den tredje republikens Petronier själfbelåtet skildra den eleganta lasten, så att prenumeranterna känna igen sig. Med anslutning till Lukia-nos' hetärdialoger tecknar pseudonymen Lucienne sina alltför älskvärda samtida på
Källa: Project Runeberg ·