Ord och Bild: 1899

34

carl g. laurin.

Sébert m. fl. upprepade, att bordereaun ej vore af en artilleriofficer. Trots fåfänga försök att slingra sig och uppehålla sig vid bisaker samt hota med en ultra sekretissime dossier o. s. v. stod man, liksom 1894, inför bordereaun som det enda materiela faktum, och denna bordereau, det var oomkullrunkeligt fastslaget, hade skrifvits af Esterhazy, och mellan honom och Dreyfus kunde ingen som helst förbindelse ens på det lösli-gaste sätt påvisas. — En fördel med detta sysslande med allt dumt prat, som »affären» rört upp, var att man af den tvetydige Freycinets egen mun fick höra, »att han ej kände ett enda faktum, som föranledde honom att tro, att utländska pengar spelat någon roll i Dreyfusaffä-ren».

Strax innan domen skulle falla, lät öfverste Jouaust en österrikisk äfventyrare utan att aflägga vittnesed få berätta, att han af en viss utländsk officer hört, att Dreyfus vore spion. Labori begärde nu att, då en utländing hörts, man skulle låta genom en kommission förhöra den utländske hufvudpersonen Schwartzkop-pen, den militärattaché, till hvilken Esterhazy skickat bordereaun och för hvilkens räkning han förrådt militära hemligheter, och Panizzardi, hvars telegram till sin regering och brefväxling med Schwartz-koppen så flitigt förfalskats på den franska generalstaben. Jouaust nekade detta. Han tyckte, att man hade hört »nog» med vittnen.

Nu skulle de några och fyrtio justitie-rädens omdöme justeras af de sju lands-ortsofficerarne och af den ypperlige åldrige militär, som på gamla dar under två år studerat juridik i Rennes, regeringskommissarien major Carrière, som tillsatts under Dupuys regering. Den regering, som nu satt vid styret med Waldeck-Rousseau som konseljpresident och general Galliffet som krigsminister, kunde

ej inverka på honom. Den förträfflige militären-juristen sade, att så vidt han forstode hade stilen likhet med såväl Esterhazys som med Alfred och Mathieu Dreyfus' handstilar och att det vore naivt att tro, att en agent kunde få meddelanden af Esterhazy samt att han på heder och samvete ansåg Dreyfus skyldig, och yrkade lagens strängaste straff. Återstodo således de sju andra militärerna. Demange höll ett öfvertygande försvarstal och sökte få dem att inse, att hvarken Frankrikes eller deras egen ära fordrade, att de skulle bryta domareeden. Labori afstod från att tala för att ej reta de ömtåliga militärerna, som hade afgörandet i sin hand. För tredje gången skulle den militära rättvisan döma om bordereaun och dess upphofsman. Denna gång var frågan mer utredd än i december 1894 och i januari 1898. Frankrikes generalprokurator och högsta domstolen hade klarat begreppen, men majoriteten inom krigsrätten »förblefvo soldater». Endast två af de sju fruktade mer sitt samvetes än sina generalers förebråelser. De fem darrade på handen, då de utförde sitt brott. De medgåfvo, att »förmildrande omständigheter» förelågo — ett uttryck som försiktigtvis uteslöts af Petit Journal* i dess landsortsupplaga, en förfalskning afsedd för den franska landsbygdens mera massiva dumhet —, och de nedsatte det tidigare straffet — lifstidsfängelse på befäst plats utom Frankrike — till 10 års fängelse, »détention», inom Frankrike. Dessutom anhöllo de, att han skulle slippa den förnyade degradationen, som la Libre Parole särskildt gladt sig åt (!). Domen föll den 9 september 1899. — Då en generalstabsofficer med 600,000 francs förmögenhet förråder sitt land och ihärdigt nekar i 5 år, skulle man tro, att

* Världens utan jämförelse mest spridda tidning med öfver 1,000,000 exemplar om dagen.