Teknisk tidskrift

5 2

TEKNISK TIDSKRIFT

2 Maj 1908

noggranheten alldeles tillräcklig, i synnerhet om man betänker, att instrument- och mätningsfel äro i allmänhet vida större än de ofvan angifna — med undantag för isolationsmotståndet.

Vill man dock erhålla fullt noggranna resultat, kan man införa följande korrektioner: Fig. 4 visar ett strömdiagram för kortslutningsmätningarna. E är spänningsriktningen, / den på ampérmetern aflästa strömstyrkan per fas och c 0 fasförskjutningen mellan dessa. Vid mätningen uppstår på grund af spänningen E en kombinerad kapacitetsoch läckningström liggande i samma riktning som den vid tomgångsmätningen erhållna, således vinkeln före spänningen. Storleken af denna strömstyrka erhålles från kortslutnings- och tomgångskurvorna fig. 2 och 3. Ur den förra erhålles den spänning, som motsvarar / och ur den senare kurvan erhålles den kapacitets- och läckningsström, som motsvarar denna spänning. Emedan spänningen vid kortslutningsmätningen varierar från ett högsta (det å kurvan angifna) värde vid kraftstationen till o vid ändstationen, kommer kapacitets- och läckningsströmmen att motsvara medeltalet af dessa, d. v. s. blir i verkligheten endast hälften af den från kurvan fig. 3 erhållna. Således /=halfva den mot E svarande kapacitetsoch läckningsströmmen.

/ och i sammansättas enligt diagrammet, hvarvid är att iakttaga, att I skall vara resultant af i och den sökta kortslutningsströnnnen Zs. Af E och I erhålles därefter på samma sätt som förut r och L. Resultaten stämma synnerligen väl med de på teoretisk väg erhållna värdena.

Fig. 5 visar ett spänningsdiagram öfver tomgångsmätningarna. E är den uppmätta spänningen, JQ strömriktningen, ip fasförskjutningen dem emellan. På grund af kapacitets- och läckningsströmmen IQ uppstår i linjen en spänningsförlust beroende på linjens impedans. Denna ligger en vinkel <pk efter 70, d. v. s. den ohmska spännings-

förlusten ligger i fas med f och den induktiva 90° efter / Spänningsförlusten erhålles på samma sätt som i före gående fall, då kapacitets- och läckningsströmmen bestäm des. Från fig. 3 erhålles den mot E svarande ström styrkan och genom fig. 2 bestämmes den mot denna ström styrka svarande impedansspänningen. Emedan strömmens storlek växlar mellan o och /, gäller äfven här att der på beskrifna sätt erhållna spänningsförlusen måste divi deras med 2. Genom att sammansätta e och E erhålles den verkliga tomgångsspänningen E0. Härefter beräknas c och g från IQ och E0. Genom denna korrektion er hållas alldeles exakta värden.

Sammanfattning.

Vid uppmätning af linjekonstanterna vid kraftlednin gar kunna dessa med tillräcklig noggranhet, utan tillämp ning af de teoretiska beräkningarna för fördeladt motstånd induktans och kapacitet, bestämmas, r och L ur kort slutningsmätningar samt g och c ur tomgångsmätningar Om större noggranhet önskas, kunna de ofvan anförd; enkla korrektionerna införas.

DISKUSSION ANGÅENDE TROLLHÄTTEVERKETS PERIODTAL.

Då det blef bekant att 25 per. skulle komma till användning vid Trollhätteanläggningen höjdes flera röster häremot. Så uttalade Göteborgs stadsfullmäktige, som af helt naturliga skäl var särskildt intresserad af periodtalsfrågan, en önskan om att 50 per. borde accepteras och såväl i den dagliga pressen som inom tekniska kretsar gjordes en ganska energisk propaganda för användandet af 50 per.

Trollhättestyrelsen såg sig på grund häraf föranledd att ännu en gång upptaga frågan om periodtalet till behandling, och sammanträdde styrelsen för detta ändamål i Stockholm den 9 jan. detta år, till hvilket sammanträde bland andra såväl de herrar som utarbetadt planerna för Trollhätteverkets elektriska anläggning, nämligen ingeniörerna Aug. Decker, David Bergman, Torsten Holmgren och prof. A. Lindström som äfven ingeniörerna Atterberg och Wikander från Göteborg, inbjödos.

Resultatet af sammanträdet blef, som bekant, att styrelsen beslöt fasthålla vid 25 per. Ehuru således Trollhätteverkets periodtalsfråga ej längre är aktuell, torde dock ett referat af den vid denna sammankomst förda diskus, sionen vara af visst intresse, enär därvid en hel del principiella synpunkter framkommo. Vi hafva för den skull häraf låtit utarbeta nedanstående referat, för hvilket det

vid sammankomsten förda stenografiska protokollet ligge till grund.

Ordföranden , landshöfding Lothigius , öppnade förhandlin garna med en redogörelse för orsaken till sammanträdet ocl öfverlämnade därpå ordet till ingeniörerna Atterberg och Wi kander.

Ing. Atterberg yttrade sig först om den elektriska järnvägs driften; han ansåg det olyckligt, att denna fråga väckts fö tidigt, då den förorsakat uppskof med Trollhättefallens använ dande för industriens behof.

Hvad periodtalsfrågan beträffade, ville talaren ansluta sij. till uttalandena i en insändare i Göteborgs Handelstidning f. d 24 december 1907 »Beträffande hufvudmotiven för valet a periodtal för Trollhätteverket» af 'Intresserad’. Denna artike var af följande lydelse:

»Hufvudmotiven äro för 25 perioder följande:

i) Bättre spän/ngsreglering och däraf beroende större möjlighet gör öfverf öring af stora kraftbelopp på stora af stånd.

Professor Feldmann förordar i detta hänseende 25 perio der, men grundar sina beräkningar på en medelradie för kraft öfverföringen af 150 kilometer. Tabellerna äro uppställda för 100 — 300 kilometers radie.

Att så stor medelradie skulle kunna komma i fråga hai till och med ingeniör Holmgren bestämt förnekat vid diskussionen i Elektrotekniska föreningen härstädes.

Professor Görges framhåller, att spänningsändringarna til största delen kunna korrigeras medelst regulatoranordningai och därför äro af mindre betydelse.