Teknisk tidskrift

84

TEKNISK TIDSKRIFT

som den erkändt blifvit. Redan 1885 var antalet telefoner såväl relativt som absolut större i Stockholm än någon annanstädes. Sedermera har gifvetvis den absoluta öfvervikten ej kunnat bibehållas gentemot de stora metropolerna, men fortfarande kunna vi emellertid ståta med en mycket betydande relativ öfvervikt, d. v. s. med ett mycket litet antal innevånare pr telefonapparat.

Om sålunda vår elektriska industri efter gångna 25 år har att uppvisa vackra och värdiga resultat, är det att

1 Aug. 190:

hoppas, att dessa traditioner skola blifva bibehållna oc j utvecklade under kommande perioder, att vi icke mått lida brist på företagsamhet, energi och genialitet, då stor uppgifter säkerligen vänta elektroteknikens män i Sverige Ett gynnsamt tecken för kommande tider vill man gärn se i det storartade förslag till ny teknisk högskola sor i dagarna framkommit och de möjligheter för en med ut landet jämställd elektroteknisk utbildning, som genom det sammas realiserande ställes i utsikt.

PARALLELDRIFT AF TURBINDR1FNA VÄXELSTRÖMSKRAFSTATIONER UNDER VISSA

FÖRHÅLLANDEN.

Af prof. Arvid Lindström.

Paralleldrift af turbindrifna växelströmskraftstationer erbjuda inga väsentliga svårigheter, om den elektriska effekten uttages på ett bestämdt ställe, d. v. s. om belastningen icke är rörlig. Är belstningen rörlig, men rörelsen försiggår på ett i förhållande till stationernas inbördes afstånd relativt stort afstånd från dem alla, är förhållandet detsamma. Det är först i det fall, att belastningen rör sig inom eller i närheten af stationernas eget område, som driftförhållandena tendera att blifva mera svårhandterliga. I de tvänne förstnämnda fallen kan nämligen såväl turbinreglenngen som magnetmatningen från början injusteras så, att hvarje station i vederbörlig grad bidrager till såväl verkliga som »wattlösa» totaleffekten.

För att i någon mån klargöra de förhållanden som i visst fall af detta slags paralleldrift kunna vara af intresse, skola vi först undersöka de »yttre» egenskaperna af en turbinregulator. En regulator söker hålla sin turbin vid ett visst hvarfantal, som emellertid i de allra flesta fall på grund af paralleldriftens natur måste vara olika för olika belastningar — lägre ju större denna är. Det lägsta hvarfantalet svarar således mot full belastning, det högsta mot tomgång. Om dessa hvarfantal betecknas med resp.

här förutsätta den vara en rät linie, hvarifrån den i själfv verket ej afviker mycket i praktiken.

— ■+- - 'Al

4 _

J h.

(T

Y

l

O"

L

d

[T

>

I

>2

ID

Fig. 2.

Mot hvarje belastning svarar således ett fullt bestämd hvarfantal och tvärtom. Alldenstund parallelgående växe strömsgeneratorer, om de — som vanligt — äro synkron; med nödvändighet hafva ett bestämdt förhållande mella sina hvarfantal, måste förhållandet mellan turbinernas hvar antal också blifva bestämdt och oföränderligt. Vi kunni här för enkelhets skull förutsätta, att alla generatorern, hafva samma poltal, samt att de äro direkt kopplade tilj

nT och n0, kunna vi kalla

100 = o

för turbinens olikformighetsgrad, och betyder o således den procentuella skillnaden mellan tomgångs- och fullbelastningshastigheten. I fig. 1 är sålunda turbinens hastighet framställd som funktion af belastningens storlek. Denna hastighet kunna vi kalla den stabila, d. v. s. den hastighet, som turbinen intager, sedan de af en belastningsvariation framkallade tillfälliga hastighetsändringarna upphört. Ändras helt plötsligt belastningen, intager icke turbinen omedelbart det mot den nya belastningen svarande stabila hvarfantalet, såsom i fig. 2, utan först efter en större eller mindre och ofta något oscillatorisk variation,

Fig. 3-

sina turbiner, i hvilket fall således turbinerna alltid måst' gå med inbördes exakt samma hvarfantal. Närhälst ; dylika aggregat samarbeta, och under förutsättning, at turbinregulatorerna äro konstruerade och inställda för samm; hastighetskurva (fig. 1) måste följden blifva, att aggrega ten dela belastningen sinsemellan lika.

och beror på regulatorns »inre» egenskaper, men kunna vi på det sätt, att t. ex. hvarfantalen vid tomgång äro lika,