Sida 312
4
TEKNISK TIDSKRIFT
25 Jan. 1908
Det i vattendragen framrinnande vattnet innehåller som bekant i löst form icke blott fasta ämnen, utan äfven gaser, hvilka senare i regel bestå af syre, kväfve och kolsyra, alltså, som naturligt är, af samma gaser, som tillsammans med vattenånga utgöra atmosfären.
Den absorberade s. k. vattenluften innehåller emellertid dessa gaser i andra proportioner än den luft vi inandas.
Om vi bortse från vattenångan ooh kolsyran, som i luften förekomma i ringa mängder, vattenånga 0,84 % och kolsyra 0,03 %, så har luften följande sammansättning:
Syre 21 %
Kväfve 79 X
Vattenluften har i ett rent vattendrag följande sammansättning:
Syre 34 %
Kväfve 66 %
Dessutom innehåller vattnet kolsyra i växlande mängd dels i gasform, dels i bunden och halfbunden form.
Om man bortser från det förhållandet, att ett vatten stundom vid riklig förekomst af gröna alger kan befinnas vara »öfvermättadt» med syre, så förekommer syret och kväfvet i ett rent vattendrag i bestämda mängder, motsvarande gasernas löslighet i vatten vid ifrågavarande temperatur.
Tab. 1. Syrets och kväfvets löslighet i vatten.
enl. Pettersson, Sondén och Winkler
O
N
O
O + N
%
o°
IO, 01
19,83
33,88
6°
8,28
1 6,34
33,60
9>’°
7,9°
15,58
33,60
■3,7°
Ty >4
14,16
33,51
i6,8°
6,84
23,6°
5,99
24,2°
5,91
Af tabellen framgår, att gashalten ganska hastigt minskas vid stigande temperatur, d. v. s. när temperaturen stiger, afgifves luft till atmosfären. Förhållandet mellan syret och kväfvet är dock konstant vid olika temperatur,
Men äfven om analyserna å ett llodvatten utvisa en konstant siffra för syret, befinner sig denna gas liksom äfven kolsyran i ett ständigt kretslopp.
Genom absorption upptages, som ofvan nämndes, syre ur luften, under det att bakterier och organismer tillhörande faunan förbruka syre och producera kolsyra m. m. A andra sidan upptages kolsyra genom assimilationen af i vattnet befintliga alger, som i stället aflämna syre, och mellan alla dessa faktorer äger en jämvikt rum. Det kan i samband härmed påpekas, att utom assimilationen, som kan jämföras med djurens intagande af föda, äga växterna förmåga att andas, då de alltså, fastän i ringa grad, upptaga syre och utandas kolsyra, hvarigenom de på samma sätt som djuren erhålla den för lifsverksamheten behöfliga energien. Denna andning jämte assimilationen är i regeln nödvändig för växternas lif. Dock kunna en hel del svampar, såsom bakterier och jästsvampar lefva i syrefri atmosfär.
I hvarje vattendrag försiggår en förbrukning (mineralisering) af organiska ämnen, hvilken gifver sig till känna på så sätt, att, om organiska föroreningar på ett ställe tillföras, dessa under vattendragets lopp så småningom minskas och slutligen alldeles kunna förbrukas, så att vattnet, praktiskt sedt, är lika rent som innan föroreningen ägt rum. Denna företeelse kallar man vattendragens själfrening. Vid denna spela äfven fysikaliska förhållanden in: utspädning, sedimentering, afdunstning, äfvenså rent kemiska processer, men till öfvervägande del är denna själfrening af fysiologisk natur, och man anser, att sönderdelningen af de organiska ämnena i vattnet hufvudsakligast sker genom inverkan ■ af bakterier under förbrukning af syre.
För fullständig sönderdelning af organiska ämnen fordras alltid närvaro af och förbrukning af syre. All sönderdelning af organiska ämnen, som sker vid frånvaro af syre, bildar endast mellanprodukter i den fullständiga sönderdelningsprocessen.
Om konsumtionen af syre i vattnet blir större än den tillförsel, som sker genom diffusionen och växternas assimilation, uppstår naturligtvis en minskning i vattnets halt af syre, och detta sker i allmänhet, när organiska, förruttnelsebara ämnen tillföras vattnet öfver en viss gräns. Då börjar redan abnorma förhållanden inträda, och om föroreningen ökas, så att syrehalten i vattnet blir = o, börja de s. k. anaeroba bakterierna sin verksamhet och märkbara förruttnelseprocesser inträda.
Det finnes som bekant en mångfald olika bakteriearter. Visserligen äro en del för människan skadliga, men till ojämförligt största delen äro de nyttiga och nödvän- j diga för lifvet på vår planet. De förekomma snart sagdt | öfverallt ikring oss, och hvarje art har sin funktion. Sin j hufvuduppgift, kan man säga, hafva bakterierna i den 1 förut omnämnda mineraliseringen af organiska ämnen. Det bör dock nämnas, att det äfven finnes bakterier, som arbeta syntetiskt. Sådana äro nämligen de s. k. kväfve- j samlande bakterierna på baljväxternas rotknölar, hvilka j upptaga luftens kväfve och framställa kväfveföreningar, som af växterna kunna assimileras.
De organiska ämnena utgöra bakteriernas näring och : genom sönderdelning af dessa erhålla bakterierna den för lifvet nödvändiga energien. Att det finnes sådana, som i 1 detta afseende kunna nöja sig med mycket litet, visas af att bakterier kunna lefva äfven i destilleradt vatten, emeden där alltid finnas spår af organiska ämnen. Ju mera komplicerade, alltså ju mindre sönderdelade de organiska | ämnena i vattnet äro, desto yppigare kunna bakterierna lefva och desto större är bakteriehalten.
Bakterierna sönderdela de organiska ämnena antin- j gen i slutprodukterna, det vill i bästa fall säga i vatten och kolsyra samt salpetersyra och svafvelsyra etc., eller i föreningar, som äro mera sammansatta än dessa och hvilka i sin ordning kunna angripas af nya bakteriearter, som i fullfölja sönderdelningen. Denna företeelse är emellertid mycket komplicerad; samtidigt med oxidationen kan äfven j reduktion försiggå, så att t. ex. i stället för salpetersyra rent kväfve kan bildas.
Förr hade man den åsikten, att organiskt lif endast kunde finnas vid närvaro af syre. Det var Pasteur som först påvisade en bakterie, som lefde och utvecklade sig
Källa: Internet Archive ·
