Teknisk tidskrift

KEMI OCH BERG S VET KN SK AP

•3

5 Jan. 1908

fl

[jill ej mindre än tvåhundrafemtio stycken, hvadan något verkligt refejat här ej kan ifrågakomma utan blott enstaka antydningar. Genom jramstegen rörande ägghvitämnenas kemi hafva viktiga bidrag erhålls till frågan om råhudens natur och konservering. Afhåring medelst ' smultning» eller »svettning» visas bero på en kombinerad inverkan f genom svampar alstrade enzymer och under processens fortgång •ildad ammoniak. De olika afkalkningsmetoderna och därvid verkamma agens diskuteras, hvarvid må särskildt erinras om den roll nzymer befunnits hafva äfven vid »pyrningen». Il vad beträffar de egetabiliska garfämnena, så anse dera forskare, att den gamla Schiffska armeln för tannin (digallussyra) ej kan anses exakt, då många reakionsförhållanden påvisats, som häraf ej kunna förklaras. Sumackgarfmnet har äfven befunnits afvika från tannin vid dera nya reaktioner, alrika nyare arbeten öfver garfämnena uti quebracho, gambir och ateku relateras, liksom äfven rörande ek- och kastanjeträ m. d. äbrikationen af garfämneextrakter befinner sig uti lidig utveckling.

Sulfitbehandlade extrakt hafva icke visat skadlig inverkan på ider, som däraf får ljusare färg. Påpekas må särskildt det tyska atentet n:r 132 224 enligt hvilket affallslutar från sulfitcellulosafabriker omma till användning för garfämneextrakters blekning. Själfva garfingsprocessen har, som bekant, af en del forskare (t. ex. Miintz och leinzerling) uppfattats såsom en kemisk, af andra (t. ex. Knapp, Reimer, iitner, v. Schröder och Pässler) såsom en molekylär process. Till en senare åskådningen har Körner anslutit sig på grund af en del .oretiska deduktioner, medan Tahrion häfdar den förra. Fahrion defiierar logarfvadt läder såsom »ett salt, hvari delvis oxiderade hudfibrer lela rollen af bas och delvis oxiderad garfsyra rollen af syra». )ärvid skola garfämnemolekylernas karboxylgrupper binda sig vid udmolekylernas basiska kväfveatomer. Freundlich framlägger en Isorptionsteori. Förf. ansluter sig närmast härtill och uppfatiar garf ingsprocessen såsom adsorption af kolloidalt löst garfämne genom hud- ■ bern med åtföljande sekundära förändringar af det adsorberade garfmnet. Vid kromgarfning enligt enbadsförfarandet hafva hydrolytiska :nomen och det olika förhållandet af de gröna och de violetta kromdterna visat sig vara af stor betydelse. De gröna salterna synas rra af mera komplex natur. Fahrion uppfattar mineralgarfningen i ualogi med den vegetabiliska, men med hudfibern såsom syra i förning med det basiska mineralämnet, hvaremot dock förf. framställer era invändningar. Vid tvåbadsförfarandet för kromgarfning försiggår iklandet af de garfvande kromföreningarna först i andra badet. Biromatoch kromsyrelösningar garfva ej utan efter reduktion, som llmänt verkställes med thiosulfat. Äfven sämskgarfning skulle enligt ährion vara en kemisk process med oxifettsyror verkande på oxiderad udfiber såsom bas, under det förf. antager en primär adsoiption af olloidalt fett och en sekundär oxidation, möjligen äfven polymerisering, nder katalytisk medverkan af hudfibern Som praktisk nyhet på sämskarfningens område angifves Pleims förfarande att efter förberedande lunbehandling före fettets inverkan lägga skinnen uti en lösning af opparvitriol, hvarigenom fettets inträngande underlättas. Efter en fversikt öfver garfning medelst formaldehyd och pikrinsyra afslutas fhandlingen med en redogörelse för läderfärgning, hvarvid särskildt amhållas de ansträngningar, som gjorts att skaffa de nya svafvelirgerna insteg på detta område. J. L.

Liebigs kylrör. Max Speter. Ch. Ztg. 1908, n;r /.

1 Förf. visar med åberopande af ett tjugutal litteraturhänvisningar, i äribland flera till svenska Vetenskapsakademiens handlingar, att den fter Liebig uppkallade kylanordningen var känd långt före Liebigs ' ;d. Johan Gadolin d. ä (född år 1719 i Strängnäs) använde samma nordning, men utan motströmningsprincipen, som dock tillämpades 1 f hans son, Johan Gadolin d. y. (född i Åbo 1760). Liknande apparter hade äfven konstruerats af C. E. Weigel (född år 1748 i Stråland, som ju äfven var svenskt vid denna tid) och en anonym franskan (på 1770-talet). J. L.

Användning af torf till uppvärmning och kraftalstring. Adolf ' rank Zeitschr. angeu'. Chemie 1907 srpt. ij.

Den enda praktiskt möjliga vägen för torfproblemets lösning orde vara det från förf. först framkomna förslaget att förgasa torfen på själfva mossen i lämpliga generatorer och sedan distribuera raft i elektrisk form. Man kan ju nu använda betydligt värmefatigare gas än torfgasen. Mond vinner nu med fördel en energirik j ;as och dessutom stora mängder ammoniumsulfat ur dåliga stenkol ;enom förgasning vid låg temperatur. Franks medarbetare Caro har förbättrat metoden i fråga genom att till förgasningen använda en blandning f luft och öfverhettad vattenånga, hvilken modifikation nu användes . id Monds verk i Wimmington. Samma process har Frank tillämpat 1 ’å torf, och är en stor anläggning vid Herne snart färdig. Preussiska

regeringen stöder företaget genom att gratis leverera och ditfrakta den erforderliga torfven. 1 ooo kg. torf (räknad vattenfri) lämna enligt ij stort utförda försök c:a 30 kg. ammoniumsulfat -och 2500 kbm. gas om 1 300 kal pr kbm.; 2 500 kbm. gas lämna c:a 600 hästkrafttimmar. I Winnington använde man vid ett försök omväxlande stenkolsgas och torfgas i samma maskin utan hvarje ändring. Därstädes förgasades 650 ton torf med 50 — 53 % vatten. Kraft kan med denna metod framställas till mindre än */, pf. pr hästkrafttimme, d. v. s., vid oaj bruten drift till c:a jj kronor pr dr, sålunda till med vattenkraft konkurrerande priser. B. C.

Striden mot de skadliga industrigaserna. H. Ost. Zeitschr. angeic. Chemie 1907 sept. 27.

En historik och en sammanfattning af hittills vunna resultat. Vara sinnen märka ej svafvelsyrlighet vid en utspädning af 1:50000 ä 1:100000, men för växterna är den vid 1:1 million ett häftigt gift, som inom kort medför döden. Den kemiska analysen af skadade blad eller barr lämnar goda medel för påvisande af rökskador, särskildt om luftanalyser (medels barytlappar) och jordanalyser samtidigt utföras. Man har lärt att tillgodogöra sig svafvelsyrligheten såsom svafvelsyra, och särskildt kan kontaktmetoden tillgodogöra utspädd svafvelsyrlighet, så att de förr rundt hyttor vanliga rökskadorna ej mera behöfva uppstå. B. C.

Öfver den första fraktionen af finsk terpentin. O. Aschan. Zeitschr. an ge v. Chemie 1907 okt. 18.

I finsk terpentin påvisas aldehyder, furaner, bensolkolväten, alifatiska a-diketoner, fettsyremetylestrar, furfurol, omättade kolväten .(?), alkylerade chinoner o..s. v. Den orena lukten och färgen stammar hufvudsakligen från chinonerna och aldehyderna samt de omättade föreningarna framför allt diketonerna. Dessa ämnen låta emellertid afiägsna sig medels svafvelsyra och natronlut, och lär detta förfarande användas. B. C.

En orsak till platinakärls förstöring. W. O. Heraeus Zeitschr. angew. Chemie 1907 nov. 1.

Vätgas är som bekant den enda gas, som diffunderar genom glödande platina. Genom direkta försök visar förf., att väte diffunderar ur t. ex. en bunsenlåga in i en platinadegel och därvid intränger betydligt mera väte ur lågans kärna än ur dess mantel. Finnes nu i degeln något ämne, som vid reduktion med väte lämnar för platina skadlig produkt, atigripes degeln. Genom försök visas vidare, att järnoxid, magnesiumsulfat, natriumsulfat och magnesiumpyrofosfat reduceras. Vid sistnämnda salt afdestillerade fosforn och gjorde ett kallare platinarör så skört, att det brast. I brottstället påvisades fosfor vara närvarande i platinan medels molybden. B. C.

Om katalysatorer. W. Ostwald. Zeitschr. angew. Chemie 1907 dec. 6.

Ett som katalysator verksamt ämne kan genom sin katalytiska verkan påvisas långt sedan andra hjälpmedel visat sig otillräckliga, ja man har på detta sätt påvisat närvaron af en mol. af ett ämne i en milliard liter vatten. — Katalysatorerna äro antingen påskyndande eller fördröjande. En påskyndande idealkatalysator genomför en långsam kemisk reaktion på oändligt liten tid, en fördi öjande idealkatalysator förlänger en annars hastigt förlöpande rektion i så hög grad, att den tyckes vara kommen till stillestånd. De reagerande ämnena och produkterna synas då vara komna till ett jämviktsläge, ehuru detta i realiteten ej är fallet. Detta förhållande har mycket stor betydelse för förståendet af vissa kemiska problem, särskildt frågorna om isomeri och konstitution. B. C.

Om hydrat- och hydrocellulosa. Schwalbe. Zeitschr. angew. Chemie 1907 dec. IJ.

Nyare forskningar hafva gjort troligt, att hydratiserad cellulosa, t. ex. merceriserad bomull, och hydrolyserad cellulosa, t. ex. framställd genom behandling med utspädd svafvelsyra, hafva olika kemisk sammansättning, i det de visa afvikande kemiska egenskaper, hvilket äfven föreliggande undersökning bekräftar.

Syror hydrolysera, källa alkalier hydratisera cellulosa. Varmt utspädt alkali öfverför cellulosa vid lufttillträde till oxycellulosa. — I kemiskt afseende skilja sig de olika grupperna i hufvudsak på följande sätt:

1) Cellulosa och cellulosahvdrat äga ringa reduktionsförmåga och färgas minimalt af basiska färgämnen;

2} Hydrocellulosa och ev. hydrocellulosahydrater ha tydlig reduktionsförmåga och färgas minimalt af basiska färgämnen;

3) Oxycellulosa och dess hydrat ha stark reduktionsförmåga och färgas starkt af basiska färgämnen. B. C.