Teknisk tidskrift

TEKNISK TTDSKRIP "I

3 2

M etlegargs de tonationshastighetsmätare.

För bestämning af den jämförelsevis obetydliga hastigheten hos flygande projektiler användes som bekant med fördel den Boulangéska kronografen, men vid uppmätning af sprängämnens detonationshastighet är denna apparat knappast användbar, då den nödvändiggör att mycket långa strängar, d. v. s. stora mängder af det sprängämne, som skall undersökas, bringas till explosion. Af vanlig dynamit t. ex. kan man ej använda kortare strängar än 35 meter med en diameter ej understigande 25 mm., motsvarande cirka 25 kg. dynamit, hvilket gör försöken dyrbara och nödvändiggör, att en afskild skjutplats står till förfogande. Medelst den Mettegangska apparaten däremot är det möjligt att noggrannt bestämma detonationshastigheten hos brisanta sprängämnen med användande af endast 3 meter långa strängar; t. o. m. vid strängar af r meters längd erhållas ganska goda resultat. Mettegang använder sig af det redan 1864 af Schultz angifna registreringssättet, nämligen att låta en elektrisk gnista springa öfver mot en sotad, roterande metallcylinder och därefter uppmäta afståndet mellan de vid explosionens början och dess slut uppkomna gnistmärkena. Apparaten (se fig. 1) består af en metalltrumma, direkt fästad på axeln till en hastigt gående elektromotor, hvars hvarfantal kan regleras medelst en reostat och afläsas på en direkt kopplad tachometer. I trummans kant äro inskurna lika många skrufkuggar, som trummans omkrets har millimeter (i allmänhet 500), och i denna kuggning kan ansättas en mikrometerskruf med i hundradelar graderad skifva. Trummans rotationshastghet är i allmänhet 20 meter pr sekund; X/I00 hvarf hos mikrometerskrufven motsvarar då x/2 milliondels sekund. Mot den sotade trumman stå 2 eller flera platinaspetsar, hvilkas afstånd från periferin noggrannt kunna inställas medelst skrufvar. För afläsning af gnistmärkena användes ett mätmikroskop med hårkors. Allt efter antalet platinaspetsar användes en eller flera gnistinduktorer utan järnkärnor. Apparatens koppling och användningssätt framgår af schemat fig. 1. Från en strömkälla (ljusled¬

ning eller ackumulatorbatteri) afgrenas strömmen till 2 eller flera glödlampsmotstånd (beroende på antalet gnistinduktorer) och ledes därifrån till induktorernas primärledningar efter att först på bestämda ställen (början och slutet) ha passerat genom sprängämnessträngen. Induktorernas sekundärspolar hafva den ena polen förenad med motsvarande platinaspets, den andra med trummans axel.

28 Mars 190?

Afbrytes vid explosionens början den ena induktorns pri märström, öfverspringer samtidigt en gnista från platina spetsen mot den sotade metalltrumman och ger sig däi till följd af den oscillatoriska urladdningen tillkänna såsom en serie af punkter. Brytes därefter den andra induktorn:- primärström, bildas äfven vid dennas platinaspets ett mot svarande gnistmärke, och afståndet dem emellan angifver den tid, som förflutit mellan de båda strömbrytningarna. Är t. ex. afståndet från första punkten i ena gnistmärketi till första punkten i det andra 20 mm. och har trumman roterat med en hastighet af 20 meter pr sekund, har ex plosionstiden varit o, 001 sekund, hvilket om patronsträngen haft en längd af 3 meter, motsvarar en detonationshastighet hos sprängämnet af 3 000 meter pr sekund.

Bichels tryckmätare.

Att uppmäta det vid en explosion alstrade trycket möter stora svårigheter, då man helt naturligt ej kan framställa explosionsbomber, tillräckligt starka att uthärda det vid ett sprängämnes explosion i sin egen volym alstrade, enorma trycket, i de flesta fall uppgående till tiotusentals atmosfärer. Det förefaller visserligen, som om detta tryck lätt skulle kunna härledas af det vid mindre laddningstäthet uppmätta trycket, men då den tryckminskning, som uppkommer genom bombväggarnas afkylande inverkan, icke utan vidare kan fastställas, kan något tillförlitligt resultat på detta sätt ej erhållas. I den Bichelska tryckmätaren elimineras denna kärlväggarnas afkylande inverkan på ett mycket sinnrikt sätt.

Denna tryckmätare, fig. 2, består af en tjockväggig stålbomb af 1 5 liters volym, tillräckligt stark att uthärda explosionstrycket af 100 gram af de brisanta sprängäm¬

nena (d. v. s. om sprängämnets specifika vikt är = 1, är laddningstätheten = 1 : 150). Bomben har för detta ändamål 120 mm. väggtjocklek vid 800 mm. längd och 500 mm. yttre diameter. Själfva explosionskammarens mått äro: diameter 200 mm., djup 480 mm., volym 15 liter. Sedan laddningen införts, tillslutes bomben medelst ett starkt, 9 cm. tjockt lock, fasthållet af en skrufbygel, samt 1 2 starka, genomgående skrufvar. För att registrera det vid explosionen alstrade trycket användes en speciellt konstruerad fjäderindikator, afsedd för 50 — 60 atmosfärers tryck, hvars registreringscylinder drifves medelst en motor med känd rotationshastighet.

Då ett sprängämne vid sin praktiska användning alltid exploderar utan lufttillträde, bör för vinnande af öfverensstämmelse med praktiken explosionsbomben evakueras före skottets aflossande, och finnes för detta ändamål en särskild kran med koppling, som kan förenas med en luftpump. Sedan vakuumlinien uppdragits på diagrammet, är apparaten färdig till skjutning. Antändningen sker