Teknisk tidskrift

82

TEKNISK TIDSKRIFT

2 2 Ang. igo

samt de undersökningar, hvarpå förslagen stödja sig, som jag här skall i korthet redogöra.

På den tiden, i början af 1890-talet, synes denna vattenfråga icke kommit till någon behandling hvarken här hemma eller i utlandet. Jag saknade sålunda stöd af på andra ställen vunnen erfarenhet, ja, såvidt jag vet, hade ej ens något förslag till förbättrande af förhållandena framkommit. Går man igenom förhandlingarna vid den tredje internationella kongressen för tillämpad kemi i Berlin 1903, finner man, att ännu så sent hvarken det sätt, som då i nio år här hemma fungerat, var kändt, ej heller något annat, som kunde sägas vara tekniskt tillfredsställande, eller, om det var detta, ekonomiskt möjligt.

II. De viktigaste i litteraturen förekommande förslag till rening af afloppsvattnet vid sulfitfabriker samt af= fallslutens tekniska tillgodogörande.

Erinrar man sig de stora mängder organiska ämnen, som vid sulfitkokningen gå i lösning, de i följd däraf stora kvantiteter affalls- och tvättlutar, som erhållas, så skall man finna, att enbart en neutralisation med kalk skall vålla stora tekniska svårigheter, alldenstund inverkan af kalksten på affallsluten endast långsamt åstadkommer högre neutralitet, och kaustik kalk lätt föranleder uppkomsten af en svårartad slambildning, hvarförutom en alkalitet hos luten skulle göra förhållandena än sämre.

Affallsluten innehåller i oförtunnadt tillstånd cirka 0,5 gram svafvelsyrlighet pr liter. På 1890-talet ansåg man därför i Tyskland, att denna syra skulle vara hufvudanledningen till vattnets skadlighet för fisken. En del utförda försök syntes ock tala för, att fisk, särskildt foreller, voro särdeles känsliga för denna syra i fri form; andra försök åter visade vida lägre känslighet. Antager man en produktion af 12 ton abs. torr sulfitcellulosa pr dygn och en vattenmängd så låg som 1 m.3 pr sek., så utsläppes pr dygn cirka 150 m.s affallslut, hvilken med 0,5 gr. S02 pr liter tillför floden 75 kg. S02 pr dygn, som fördelad likformigt i vattnet gör cirka 0,8 mg. S02 pr liter. Ätven i extrema fall blir sålunda svafvelsyrligheten pr liter åvatten ringa. Vid ojämn fördelning kan emellertid, såsom framgår af det anförda, svafvelsyrlighetshalten på sina ställen blifva många gånger denna mängd. Undersöker man förhållandena på ort och ställe, skall man finna, att fisk ofta med förkärlek uppehåller sig just där vattnet från sileri och pappersmaskin utmynnar i ån, möjligen därför att den lefver af organismer, som å sin sida lefva af i afiallsluten lösta ämnen. Sådant vatten medför emellertid minst en fjärdedel af all producerad affallslut och innehåller därför ofta 1 — 2 mg. S02 pr liter. Lutens surhet eller dess halt af svafvelsyrlighet tyckes sålunda påtagligen ej utöfva någon skadlig verkan, med mindre densamma ej tillräckligt förtunnad utsläppes. Den skada affallsluten utöfvar på fisken är säkerligen af mera indirekt art och närmast föranledd af den syrebrist, affallsluten under omständigheter kan föranleda.

En biologisk intensiv metod, t. ex. med tillhjälp af graderverk, såsom 1899 föreslogs af Appel och Buchner*, synes ha ringa utsikter för sig. Väl skulle en del af de organiska ämnena härigenom kunna aflägsnas ur affallsvattnet, så att detsamma därefter luftmättadt skulle kunna utföras i vattendraget, men om man betänker, att det här

* König: Verunreinigung der Gewässer.

gäller att manövrera med ofta tusental kubikmeter pr dygn så torde man finna, att en sådan anordning skulle draga s stora anläggnings- och driftkostnader, att den blefve en eke nomisk omöjlighet — för att nu ej tala om de svårighetei som den nordiska vintern skulle åstadkomma.

• Ett förslag, som tidigt blifvit gjordt och, om man få tro uppgifter därom, äfven på ett eller annat ställe i ui landet kommit till utförande, är lutens koncentration efte mättning med kalk och återstodens begagnande såsor bindemedel vid tillverkning af briketter af sågspån oc andra pulverformiga ämnen. Vi skola vid ett annat till fäll e ingå på denna metods tekniska möjligheter.

Förslag ha äfven varit å bane att genom upphettnin af affallsluten med kalk afspalta den svafvelsyrliga kalke från ligninet. Man skulle sedan lösa ut kalciumsulfite med svafvelsyrlighet för att ånyo använda till kokning Det hela har emellertid i praktiken resulterat i ett fir slam, ur hvilket den svafvelsyrliga kalken endast oful ständigt kunnat utlösas.

Ligninet står garfämnena ganska nära och kan be traktas såsom ett olösligt sådant, som i löst form förelig ger i den lignosulfonsyrade kalken. Därpå grundade me toder föreligga ock, dels i lutens användning vid garfnin: af hudar och skinn, dels ock vid åstadkommandet af de Mitcherlichska limmet för limning af papper, hvilket utgö en kombination af lignosulfonsyradt alkali med animalisk lim.

Man kan åstadkomma ett utmärkt fyllnadsmedel fö papper af sulfitaffallslut och vattenglas. Ett nära till hand liggande sätt att tillgodogöra *sulfitluten är öfverförande af de jäsbara sockerarterna däri till alkohol, ett sätt son dock hittills synes hafva strandat på svårigheten att för jäsa luten.

Det nyaste förslaget är att använda lutens afdunst ningsåterstod såsom afrostningsmedel för järnmalmsbrikette enligt Gröndahls metod.

III. Princip för den i denna afhandling utvecklade reningsmetoden.

Med erinran om hvad i föregående kapitel ä anfördt, tror jag, att för närvarande ej finnes utsikt till, at man i princip kommer till någon annan metod än der man på mitt förslag sedan länge här i landet begagna sig af. Den är billig i anläggning, nära nog kostnadsfr i driften och relativt effektiv. Den består däri, att der själfrunna delen af affallsluten med eller utan det skölj vatten, hvarmed massan föres från kokaren i massabingen, kyles och luftas i särskilda behållare för att därefter kontinuerligt utmatas i ån, så att afifallsvattnet så likformigt som möjligt blandas med flodvattnet. Det kan antagas, att, om sköljvattnet medtages, bortåt 3/ af affallsluten går denna väg, eljest cirka hälften. Den återstående delen aflägsnas i sileriet och på pappersmaskinens vira. Denna del kommer ju alltid att utan särskilda åtgärder i högsta grad luftas och likformigt blandas med åvattnet. Med detsamma följer emellertid såsom bekant en annan olägenhet, härrörande från fiberaffallet, hvilken dock kan minskas dels genom fina sildukar på afvattningscylindrarna, dels och ändå bättre genom anbringande af särskilda fiberfångare, af hvilka Fiillners torde vara de enda praktiska, dels genom att använda afrinningsvattnet från viran såsom I utspädningsvatten för massan, och slutligen afsätter sig en betydlig del i anförda kyldamm.