Teknisk tidskrift

MEKANIK

49

I

Å

' i April 1908

,er sig ännu en ventil, som afstänges med tillhjälp af len s. k. »nödfalls-regulatorn».

Nödfallsregulatorns konstruktion är synnerligen en- .el och sinnrik. Den utgöres af en ståltrådspiral an- »ringad omkring turbinaxeln vid M (fig. 1); detaljerna •amgå tydligare af fig. 20, 21 och 22, pl. 1. Då turånaxelns omloppstal öfverskrider en på förhand bestämd räns, så utvidgar sig den ofvannämnda stålspiralen pä rund däraf, att den på spiralen verkande centrifugalkrafen öfvervinner spiralens spännkraft. Enär spiralen emelertid icke är balanserad, så går den ur centrum och igger sig an mot turbinaxelns ena sida, hvadan den läpas med till samma rotationshastighet som axeln. Den Drtsätter därför att utvidga sig och kommer slutligen i eröring med den uppgillrade haken A (fig. 21). Härjenom lossas spärrhaken B, som ingriper i ett spärrhjul tående medelst utväxling i förbindelse med spindeln till en nyssnämnda afstängningsventilen. Denna tillslutes nu gonblickligen, påverkad af enspänd fjäder, hvarefter ångirbinens hastighet nedgår. Fig. 20 visar utväxlingen och en Cardan’ska länken, som förbinda ifrågavarande ventil led det ofvan berörda spärrhjulet..

Fastsättningen af turbinskoflarne vid rotatortrumman ar enligt den af Parsons hitintills praktiserade metoden erkställts sålunda, att skofvelbladen instickas i laxstjärtirmade spår nedsvarfvade i trummans cylindriska yta. mellanrummen vid skoflarnes rotände inläggas små formycken af mjuk mässing, som diktas fast. Willans & .obinson däremot fästa sina turbinskoflar i särskilda » skof- Irifigar». Dessa ringar äro försedda med spår utfrästa led tillhjälp af delningsmaskin, i hvilka spår skoflarnes Dtändar instickas, hvarefter hela ringen inlägges i sitt /arfvade spår å rotatortrumman. Bredvid skofvelringen flägges en s. k. »diktring», som stukas in i spåret, hvarjenom skofvelringen befästes.

Fördelen med denna konstruktion är den, att delingsafståndet mellan turbinskoflarne blir lika rundtorn ela rotatorns periferi, och man kan utan svårighet afpassa snomströmningsarean för ångan till lämplig storlek i varje skofvelkrans. Vid reaktionsångturbiner af Parsons’ •stem har det vanligen praktiserats att dela upp skofvelransarne i flera sektioner — s. k. »expansionszoner». — hvarje dylik zon har man vid äldre konstruktioner gifvit imtliga skofvelkransar samma höjd och samma delningsstånd. Nu måste man emellertid taga hänsyn därtill,

1 t ångans volym tilltager under passagen från skofvelkrans 11 skofvelkrans. Bibehålies därför genomströmningsarean örändrad, så måste ångans 'Fastighet ökas mot slutet af varje expansionszon, en omständighet, som är förenad ed energiförlust. Tvänne sätt finnas att afhjälpa denna ägenhet; genomströmningsarean kan ökas genom att förälla skofvelvinklarne, så att vinkeln pä afgångsidan ir större och större, alltefter som ångan strömmar fram mom skofvelkransarne. Den effektiva genomströmnings. ean är nämligen proportionel mot sinus för skofvelvindn på afgångsidan. Ett annat sätt är att öka delningen ellan skoflarne mot slutet af hvarje expansionszon. Sistimnda tillvägagångsätt är emellertid behäftadt med det let, att då delningsafståndet ökas, så kommer ångans ■ 'relseriktning att allt mer och mer afvika från den styrng, som turbinskoflarne hafva till uppgift att meddela ■ nsamma. På grund häraf uppstå förlustbringande hvirf-

(1

velrörelser hos ångan och felaktig rörelseriktning vid skoflarnes afgångsida. Den förstnämnda metoden tillämpas af firman Willans & Robinson, hvarvid de till turbinskoflarnes rotändar passande spåren i skofvelringarne fräsas med olika lutningsvinkel. Så t. ex. göres i turbinens högtrycksektion skofvelvinkeln på afgångsidan i första skofvelkransen 190 och i sista kransen 2 3°,s. Enär sin. 190 = 0,3256 och sin. 23°,5 = 0,3988, så blir genomströmningsarean i detta fall c:a 23 % större vid den sista skofvelkransen än vid den första. En mycket noggrann injustering af skofvelvinklarne kan verkställas med föreliggande konstruktion. Vid de sista skofvelkransarne i turbinens lågtrycksände göras skofvelvinklarne mycket stora med hänsyn till den betydande ökning, som ångans volym här är underkastad.

De sinnrika maskiner, som firman konstruerat för stansning af turbinskoflarne, fräsning af skofvelringarne samt för hålslagning i de rännformiga skyddsringar , som äro fastnitade utefter skofveltopparne, skola vi här nedan ägna en närmare beskrifning. Man har på vissa håll velat framställa anmärkning mot anbringandet af dessa skyddsringar öfver skofveltopparne af det teoretiska skälet, att de skulle föranleda betydande friktionsförluster. Härmed må nu förhålla sig huru som helst; Willans-Parsons’ ångturbin har icke desto mindre faktiskt visat sig vara en i högsta grad ångbesparande maskin, och konstruktionens rent mekaniska fördelar hafva på alla håll rönt erkännande. Man må därför med all rätt kunna påstå, att firman lyckats föra ångturbintillverkning ett betydande steg framåt i den riktningen, att göra ångturbinen till en lika pålitlig motor som James Watt’s gamla hederliga balansmaskin.

Firman har anordnat talrika försök i och för utrönandet af hvilket material, som bäst lämpar sig till framställning af .nyssnämnda skyddsringar. För närvarande användes en legering af liknande sammansättning, som den till utfodring af lagergångar framställda antifriktionsmetallen. Om skofvelkransarne under maskinens gång skulle komma i beröring med de stillastående konstruktionsdelarna — en eventualitet, som i själfva verket icke behöfver förekomma vid Willans & Robinsons solida turbinkonstruktion, om den rätt handhafves — så är det nämligen meningen, att skyddsringen skall afnötas utan allt för stark upphettning. Fig. 26 framställer en apparat afsedd för profning af dylika ringar. Ringen försättes här i hastig rotation och bromsas förmedelst en bromsklots af stål, som tryckes mot ringen ined ett visst tryck motsvarande en upphängd död vikt. Ringens temperaturhöjning samt den genom afnötning under 15 minuters gång för-

2