Lärobok i fäderneslandets historia

östra länderna,-Finland, Estland och Kurland. För atl beteckna hans lycka på sina sjötåg, såga sagorna, att han fick medvind, hvarthän han hviftade med sin hatt: deraf erhöH han tillnamnet Wäderhait.

Då han vardt gammal, gjorde han en gång en resa tiTI Wermland. Der blef han inbjuden till gästabud af en rik bonde, som hette Åke.

På samma tid reste äfven den Norske konungen Harald Hårfager omkring i Wermland. Emedan han var ättling af Olof Trätälja, ville han tillegna sig detta Svenska landskap. Harald Hårfager hade underlagt sig hela Norrige och der blifvit den förste envåldskonung. Till ett så stort företag blef han uppeggad af en q-vinna, till hvilken han friade, och som svarade honom, att hon icke ville blifva hustru åt en ringare man än en konung. Vid detta svar hade han gjort det löftet att icke kamma sitt hår, förrän han eröfrat IVomges rike. Han erhöll, i anledning deraf, öknamnet Lufva. Men när han, efter stora bedrifter och ärofulla segrar, biif-vit konung och firat sitt bröllop, lät han skära och putsa sitt hår, och detta befanns då så skönt, att tillnamnet förvandlades till Hårfager.

När Åke bonde hörde, att äfven Harald reste i Wermland, bjöd han honom till sig på samma dag som kung Erik. Då båda konungarne infunno sig, blefvo de införda och undfägnade i hvar sin sal. Den sal, der Erik gästade, var gammal, men väl och rikt beprydd. Alla bonader och dryckeskärl voro gamla men dyrbara. Den sal, der Harald Hårfager blef emottagen, var ny, och alla dryckeskärlen nya. I båda salarna var den ypperligaste förplågning och dryck. Båda konungarna hyste misstroende till hvarandra, men ingendera visste» huruvida han kunde lita på allmogen i landsorten, så att de icke vågade begå några fiendtligheter.

Om morgonen, då gästabudet var slut, begaf sig Åke, med sin tolf-årige son, till konung Harald, och öfverlemnade pilten i hans tjenst. Konungen lofvade honom sin gunst och välvilja. Derefter frambar Åke rika skänker, hvilka konungen äfven välvilligt emottog.