Sida 210
Återblick: Gustafs första krigsmakt. Han intager Falun. Reser till Gestrikland. Beldenackes samtal med Dalkarlarne. Slaget vid Brunbäcks färja. Segern vid Westerås. Gustafs öfverstar. Gustafs besök i Upsala. Erkebiskopéns fara. Stockholms belägring. Herredagen i Wadstena. Riksdagen i Strengnäs. Guslafs intåg i Stockholm.
*
III. REFORMATIONEN.
Rikets ställning, då Gustaf emottog dess krona, var högst betänklig. Allmogen, van vid sjelfsvåld och sjelfhämnd, ville icke veta af ordning och skick, Det katolska presterskapet, som under unionstiden alltmer inblandat sig i regeringen och vunnit makt och egodelar, hyste misstroende till Gustaf och hans afsigter. Han tog sig före att utöfva en myndighet öfver biskopar och prester, som de icke ville erkänna, samt fråntog kyrkorna en mängd silfver och till och med deras öfverflödiga klockor, för att betala den skuld, hvaruti riket blifvit inveckladt under befrielsekriget. Derföre tillställdes också af presterna många stämplingar emot honom.
Redan i Lybeck hade Gustaf hört, huru Doktor Martin Luther i Wittenberg uppträd t emot påfven och hans väldes missbruk. Gustafs ljusa förstånd insåg lätt, att den christna religionen behöfde renas från alla de villfarelser, hvarmed katolikerna besmittat densamma. Sedan han blifvit konung, ville han också, att hans folk skulle vinna upplysning der-om. Tvenne bröder Olaus oeh Laurentius Petri, söner af eri smed i Örebro, hade studerat i Wittenberg och återkom-mo till fäderneslandet. Desse Luthers lärjungar predikade djerft emot påfvedömet. Konungen beskyddade dem. Han utnämnde den äldste brodern Olaus till kyrkoherde i Stockholm, och lät i Storkyrkan uppsätta en predikstol åt honom. Och ”Mäster Olof i Korgen,” så kallade honom folket, för-' kunnade frimodigt Luthers lära.
Biskop Hans Brask i Linköping, en nitisk katolik, men tillika vän af fäderneslandet, var den förnämste försvararen af de kalolska presternas rättigheter i Sverige. Hans vördnad för konungens stora egenskaper afhöll honom likväl
