Sida 258
mår hjelpa. Kanhända skall Gud snart nog straffa både deras afgudiska dårskap och mig, som är föremålet der för, och visa, att äfven jag är en svag och dödlig menniska.”
Vid Lützen möttes konungen och Wallenstein. Der förbereddes det stora slaget, som skalle afgöra, hvilken som var den störste fältherren.
Återblick: Wallenstein. Maria Eleonora i Erfurt. Gustaf Adolf i Naumburg.
*
X. SLAGET VID LÜTZEN.
Det var den 6 November 1632. En tung dimma låg öfver slätten vid Lützen. I täta massor hade Wallenstein uppställt sina krigare och skickat order till sin tappraste fältherre, Pappenheim, som befann sig på en annan väg, att skyndsamt infinna sig på valplatsen. Ännu var han dock icke ankommen, men Wallensteins öfriga trupper voro dock öfverlägsna sina motståndare till antalet. En djup graf skiljde dem från Svenskarne.
Gustaf Adolf hade uppställt sina trupper såsom han plägade, på tvenne linjer, med rytteriet blandadt med fotfolk. Hans yppersta fältherrar, hertig Bernhard af Weimar, grefve Nils Brahe, general Kniphausen m. fl., omgåfvo honom, och förde hvar och en sitt befal. Då dimman mot middagen skingrades, började striden. Några kanoner vid grafven utgjorde isynnerhet föremålet för härarnes strid. De blefvo tagna af Svenskarne, som gått öfver grafven. Wallenstein skickade att återtaga dem. Åtföljd af Småländingarna, skyndade konungen öfver grafven till de sinas hjelp. Dimman utbredde sig i detsamma ånyo, och konungen råkade in bland ett fiendtligt kyrassier-regimente. Snart träffades konungens häst af ett pistolskott genom halsen. Ett annat krossade konungens venstra arm. I detsamma han vände sig till en af sina följeslagare, för att bedja honom föra sig ur striden, träffades konungen i ryggen af ett nytt skott. Den ene af hans ridknektar föll död, den andra sårad. Endast en Tysk page, Leuhelüng, var ännu lefvande hos honom. Hästen
