Sida 133
Konung Anund ville icke blanda sig uti kriget; men tillät dock dem, som frivilligt ville följa prinsen, att gå i hans tjenst. Drottning Astrid höll ting, och förmådde mycket folk att följa sin son. Hon sjelf följde honom äfven. Vid ankomsten till Norrige blef Magnus snart antagen till konung, och inkräktaren måste lemna riket. Konung Magnus antog sedermera sin frände, den lysande hjelten Harald Hårdråde, till medregent.
Under denna tid njöt Sverige ett ostördt lugn. Anund öppnade i sitt rike en tillflykt för alla olyckliga furstar från grannrikena, men blandade sig icke i deras krig. Han blef i sitt land så högt älskad, att ingen konung varit det mer. Han höll rättvisan vid makt, och emedan han mot missgerningsmän ofta använde ett den tiden brukligt straff, att bränna deras hus, hlef han kallad Kolbränna. Anund dog 1051.
Hans äldre broder, Emund, efterträdde honom, och erhöll tillnamnet Gammal, emedan han då redan var till åren. Om honom vet man föga. Han regerade icke heller länge. Hans döds-år uppgifves vara 1053. Han var den siste konungen af gamla konunga-ätten.
Återblick: Knut den stores anspråk. Anunds och Olofs förbund. Slaget vid Helgeå. Olof måste lemna Norrige. Han flyr till Gardarike. Hans återkomst och infall i Norrige. Slaget vid Stiklarstad. Olof blir helgon. Hans son, Magnus, kallas att efterträda honom. Anunds regering och död. Emund Gammal.
(Sturleson.)
*
VIII. STENKILSKA ÄTTEN.
Ragvald jarl blef i Gardarike enkling, men gifte sig ånyo med en afkomling af Ynglinga-ätten, som hette Astrid. Med henne hade han sonen Stenkil. Sedan Ragvald dött, förmälde sig Emund Gammal med hans enka, Astrid, och upptog Stenkil till sin jarl. Efter Emunds död blef Stenkil utkorad till konung och vardt stamfader för Stenkilska ätten,
Konung Stenkil var en vis och försigtig regent, äfvensom han till utseendet var stark och storvext. Han var den bäste bågskytt i sitt rike, tapper i strid, men eljest mild och
