Sida 110
Nu begaf sig Ake (ill konung Erik, som just var res-färdig. Han frambar likaledes till honom dyrbara skänker, dem konungen emottog men icke besvarade med många ord. Man steg till häst, och Ake följde sjelf konungen på vägenr samtalande med honom. Men när de kommo lill en skog, ett stycke från gården, förebrådde honom konung Erik hans uppförande och påminte honom, att han var konungens af Sverige man. Den stormodige Ake svarade: ”Jag tänkte,, konung, att hvarken eder eller edra män fattades välfägnad' i detta gästabud. Men att det var gammal redskap, hvarur J drucken, var denna orsaken, att J ären nu gammal; mea konung Harald är i sin blomstrande ålder, derföre gaf jag honom de nya kärlen. Hvad du åter säger, att jag är din man, vet jag icke, om icke du hellre är min man.”
Öfver detta stolta svar blef Erik förtörnad, drog sitt svärd och högg Ake till döds.
När Åke saknades vid gården och hans lik fanns på vägen, blef Harald förbittrad och jagade efter Erik, men kunde »icke upphinna honom. Emellertid intog Harald WermlancL Äfven i Westergötland förde Harald krig emot Sverige; men det afstannade småningom, då lyckan var omvexlande< Dock var ingen fred, så länge Erik regerade. Han dog är 884.
Återblick: Konungarne Olof och Erik Wäderhatt. Harald hårfager i Norrige. Åkes gästabud i Wermland. Hans bemötande mot begge konungarna. Åkes död. Wermland tillfaller Norrige. Erik Wäderhatts död.
*
III. ERIK SEGERSÄLL.
Björn Eriksson satt femtio år på thronen, efter sin fader, Erik Wäderhatt. Hans regering var lugn och ärofull. Hans tvenne söner, Olof och Erik, togo derefter riket. Olof dog hastigt vid en middagsmåltid. Han efterlemnade en son, vid namn Styrbjörn. Hes denne gosse framskymtade redan tidigt ett vildt och obändigt sinnelag. Då han var tolf år gammal, fordrade hanr au farbrodren skulle dela riket
