Sida 246
GyUcnhjelms befäl, att afhemta den kungliga bruden. For-irrälaingen^lirades 1620. Maria Eleonora var lika skön, som sin gemål tillgifven* Likväl förstod lion icke att leda rege-ringsärenden, såsom förut Svenska drottningar plägat. Då hon under Gustaf Adolfs krigståg måste vara skiljd ifrån honom, sjuknade hon af trånad efter hans närvaro. Konungen sfcref till henne och bad henne gifva sig tålamod endast en kort tid, så skulle han komma tillbaka. Men hon förklarade, att hon skulle dö, derest hon ej finge resa till sin herre. Kostsamma utrustningar gjordes för hennes skull, dår hon besökte honom under fälttågen, och hans befälhafvare råkade ofta uti förlägenhet för matvaror och husgeråd, då drottningen med sitt sällskap oförmodadt kom öfver dem. Hon var häftig, obetänksam och missnöjd med Sverige. Gustaf Adolf visade henne all ömhet, jollrade med henne vid lediga stuA-der, och begåfvade henne med granna kläder och dyrbarheter, som utgjorde hennes högsta glädje.
Återblick: Gustaf Adolfs frieri och förmälning. Maria Eleonoras lynne.
*
V. POLSKA KRIGET.
Konung Sigismund, som så snöpligen förlorat Svenska kronan, ville aldrig erkänna Gustaf Adolfs rättighet till densamma, och oroade honom med oupphörliga krig. Men hans anfall hade ingen framgång. Gustaf Adolfs första krigsbedrift emot honom bestod i eröfringen af Riga, en förträfflig handelsstad i Liffland, 1621. Derifrån beslöt han att flytta kriget in i Polen. Med en utvald krigshär, vid hvilken lians yppersta fältherrar uppfostrades, afseglade konungen till Preussiska kusten 1623, der han landsteg, och ryckte inåt Polen. Många voro de strider, som der föreföllo. Flera gånger var konungen i lifsfara. En ryttare, som såg honom omringad af fiender, ropade till sina kamrater, för att icke röja konungen: ”Kom och hjelp mig att försvara bror min!” Sedan konungen blifvit befriad, såg han samma ryttare fången af Polackarne.
I spetsen för några drabanter red konungen dit och befriade ^
