Sida 267
neraler. Torstensous sjuklighet tvang honom nu att tåga af» sked, och han begaf sig till Sverige 1646.
Återblick: Hertig Bernhard. Oxenstjernas stätsklokhet. Upproret i Heilbronn. Slaget vid Nördlingen. Johan Baners segrar. Samtalet med churfursten. Baners död. Torstenson. Slaget vid Leipzig. Danska kriget. Gallas’ nederlag. Slaget vid Jankovvitz. Tor- # stensons hemresa.
*
XV. TRETIOÅRIGA KRIGETS SLUT.
Efter Torstensons hemresa erhöll Carl Gustaf Wrangel öfverbefälet. Under fälttåget 1646 förenade han sig med Franska fältherren Turenne och inryckte i Bäjern. Följande året belägrade han WUrtzburg och Eger, som blefvo eröfrade. ' En annan Svensk fältherre Hans Christoffer Königsmark intog 1648 en del af Böhmens hufvudstad Prag. Men midt på året anlände pfalzgrefven Carl Gustaf med nya trupper och fortsatte belägringen af den egentliga staden, som var skiljd från den redan eröfrade delen genom Elbefloden. Jost som raan hade bästa hopp att intaga staden afbröts kriget af un* derrättelsen om fredsslutet.
I åtta år hade man varit sysselsatt med ordnandet af detta stora freds verk, hvarigenom det långvariga kriget ändt-ligen skulle nå sitt slut. Sveriges sändebud, då det ändtligen afslöts, voro Axel Oxenstjernas son grefve Johan och Adier Salvius. Efter 18 års oafbrutet deltagande i kriget erhöll Sverige såsom ersättning FörPommern med Stettin och Rti-gen, Wismar, Bremen, Verden samt fem millioner riksdaler. Besittningarne i Tyskland erhöllo? såsom län under Tyska riket.
Denna fred blef sluten emot Axel Oxenstjernas och hans vänne^ i rådet tanke, emedan de väntade och hoppades långt större fördelar. Men drottning Christina, som icke fördrog den gamlo statskloke rikskanslerens myndighet och anseende, gaf befallning åt Adler Salvius att påTskynda freden på hvad vilkor som helst. Oxenstjerna teg offentligen, men till sia son skref han: ”Jag viil ej fälla något omdöme om detta
