Sida 307
VII. CARL XII.
Vid drottning Ulrika Eleonoras dödssång" stod hennes elfvaårige son Carl. (Han var född den 17 Jnni 1682.) Hon sade till honom: ”Da, som efter din fader är bestämd att regera, vinnlägg dig att vara din höga lycka vård och att följa ilin faders fotspår. Var en god broder mot dina yngre syskon, som behöfva din hjelp och råd!’1
Carl erhöll en utmärkt uppfostran. Hans kunskaper voro ganska vidsträckta. Men en besynnerlig egensinnighet röjde sig hos honom redan tidigt. Då han var 7 år gammal, yttrade han sina föresatser, i det han sade: ”Man bör vara from som ett lam,'liflig, hafva hjerta i kroppen; mot sina fiender skall man visa sig som ett rytande lejon.” Det enda, som kunde förmå honom till lydnad för sina lärare, var deras framställning om äran. Han ville icke tala fransyska, emedan han påstod, att hans eget modersmål var lika godt som Fransmännens. Hans envishet var så stor, att han hvarken med godo eller ondo kunde förmås att ändra hvad han en gång sagt. Vid tolf års ålder sköt han sin första björn, och blef sedan en utmärkt jägare. Ingen kunde rida båttre än han.
Han var 14 år gammal, då hans fader dog. Enkedrott-ningen Hedvig Eleonora, hans farmoder, var främst i för-myndare-regeringen, som för öfrigt bestod af fem rådsherrar. Vid en derpåföljande liksdag yttrade Carl sin önskan att genast få tillträda regeringen. Kanslirådet grefve Piper förstod att vinna ständerna för konungens önskan, och vid 15 års ålder blef Carl förklarad för myndig. Hans kröning skedde med stor högtidlighet, ehuru många spådde olyckor af hans ungdom. Bland dessa den redlige prosten Boetliius i Dalarna, som valde till text för en predikan: ”Ve det land, hvars konung ett barn är!” Han blef derföre kastad i häkte.
Carl XII tillbragte sina första regeringsår med vilda nöjen. Hans lust bestod i jagter, slädfarter, fäktningar och ridter. Hans ifrigaste kamrat i alla vågstycken var grefve Arvid Bernhard Horn, som börjat sin bana i utländsk krigs-tjenst, der hag deltagit i många strider och vunnit mycken ära.
