Sida 264
XIV. TRETIOÅRIGA KRIGETS FORTSÄTTNING.
Efter Gustaf Adolfs död behöll hertig Bernhard befälet, sonl han vid Liitzen hade tagit, men han ville efter sina egna for* delar använda krigshären. Oxenstjernas statsklokhet hindrade likväl detta. Han fördelade krigshären åt flera håll, så att Bernhard ensam icke hade hela styrkan. Man hade väntat ätt, efter konungens fall, det föga kända och till folkmängden obetydliga Sverige skulle draga bort från det stora krigets skådeplats. Men man fick i Tyskland ingenting veta om de bekymmer, hVarmed Svenska rådet förde regeringen, och de strider, som föreföllo mellan ständerna, då riksdagar höllos. Man såg endast nya, välrustade härar komma öfver hafvet, till de gamlas förstärkning. Då Oxenstjerna blef direktor för evangeliska förbundet, visste han med så mycken klokhet anordna allt, att han för Sverige, såsom ersättning för desé uppoffringar, kunde fordra ansenliga besittningar i Tyskland. Men hvad som i Tyskland hotade Sveriges framgångar var den brist på krigstukt och ordning, som begynt yppa sig hos krigshären. Hvar och en isynnerhet af de Tyska anförame ville vara herre för sig och suga ut det land, dit han kom, för sin egen räkning. Slutligen, om våren 1633, hölls ett möte i Heilbronn, der de protestantiska officerarne förklarade, att de icke ville göra ett steg, innan deras fordringar på sold och andra fördelar blifvit tillfredsställda. Gustaf Horn underrättade Oxenstjerna om faran och förklarade företaget som ett öppet uppror, ett förräderi. Hertig Bernhard ogillade det också. Men slutligen uppgjordes en förlikning, så att Bernhard erhöll öfverbefälet och Franken till hertigdöme. Äfveil utdelades omkring 5 millioner riksdaler i hären. Derigenotft stillades missnöjet, och kriget fortsattes med eftertryck.
I Bajern, vid gränsen af Schweitz, utförde Horn några bedrifter, då en Spansk arm^ öfver Alperna från Italien nalkades till katolikernas understöd. Hertig Bernhard kom också dit, så att Horn och han stridde tillsammans. Vid Nörd-lingen skedde en stor slagtning, tvärtemot Horns råd, men
