Sida 278
3. DE TRE STORA CARLARNE.
I. CARL X GUSTAF.
Tretiotvå år gammal emottog Carl X Gustaf regeringen i ett rike, som Christinas slöseri hade störtat i svåra förhållanden, och som omgafs på alla sidor af hotande fiender. Konung Christian i Danmark var död, och hans son såg med afund Sveriges makt och anseende. Freden med honom var icke pålitlig.
I Polen regerade Sigismund, son af Johan Casimir, som ville upplifva sin faders anspråk på Svenska thronen, och vägrade erkänna Carl Gustaf. Oförskräckt i faran, insåg Carl Gustaf, Torstensons lärjunge i krigskonsten, att lian måste kämpa för sin krona, och beredde sig frimodigt till denna kamp. Han ansåg Westfaliska freden afslutad i förtid, och trodde nödvändigt för Sveriges ära och oberoende, att dess makt omfattade Östersjöns alla kuster. Med en här, hvars krigare utgått ur tretioåriga krigets skola7 och lifvades af dess ärorika minnen, tågade han emot Warschau, som intogs. I flera drabbningar blefvo Polackarne slagne. Sedan Polen blifvit kufvadt, lät Carl Gustaf kröna sig till konung öfver detta rike. Han ingick derefter förbund med churfursten af Prandenburg, och sökte befasta sig i sin eröfring. Johan Casimir begagnade sig af en Carl Gustafs resa till Preussen, för ätt tillvägahringa en uppresning emot honom. Från flera båll erhöll Johan Casimir hjelptrnpper, och stod slutligen med en betydlig här vid Warschau. Carl Gustaf samlade sin hår och skyndade dit. Då föreföll en drabbning 1656, som räckte i tre dagar, hvarvid Svenskarne vunno segren. Under striden red konung Carl Gustaf, åtföljd af öfverste Trafvenfeldt, på en höjd, der de blefvo omringade af sju fiender. Konungen nedsköt två med sina pistoler, och högg med sabeln hufvudet af den tredje. Trafvenfeldt nedlade tvenne, och de två återstående begåfvo sig hals öfver bufvud på flykten.
