Sida 167
Retan till Rom. Hennes söner hos Påfven Carls och Johannas kärlek. Resan till Jerusalem. Birgittas död. Hennes canonisation. Birgittiner-orden och dess reglor. Nunnornas invigning. Minnen af klostret å Wadstena. Cathrinas giftermål. Brödrens missnöje. Hennes resa till Rom. Hemsjukan. Hon undkommer en Romersk grefves stämplingar. Hennes andra resa till påfven, predikningar och död. (Vita et Revelationes S.tæ Birgittæ m. fl.)
*
XX. RIKSSTÅNDENS UPPKOMST.
Då christendomen först infördes i Sverige och smånigom blef rådande ibland folket, framträdde den icke med hela det förtryckande öfvermod, som sedermera utmärkte dess tjenare. De voro då sjelfva förtryckta, men höjde till slat sitt hnfvud och satte sig öfver folkets rättigheter samt trotsade konnngarnes makt. Eftér de ^första christna lärarnes död kommo biskopar med större anspråk, högre myndighet och djerfvare förslager. Det andeliga ståndet bildades Tid sidan af adeln, icke såsom en mot vigt mot dennas urartande makt oth inflytande, utan som en medläflare, hvilken bemäktigade sig först samma och snart högre rättigheter. Det andeliga fräl-set hade vidsträcktare förmåner än det adeliga. Folket valde till en början sjelft sina kyrkoherdar; men biskopen skulle pröfva deras skicklighet och, derest ej folkets val kunde gillas, tillsätta en annan. Biskopen sjelf valdes också af folket. Lagen böd, att konungen skulle spörja folket hvem de ville hafva till biskop. Han skulle vara bondeson. Konungen skulle få honom staf i hand och ring å fingret, leda honom i kyrkan och sätta honom å biskopsstol. Derefter fattades för biskopen endast vigseln. Men då påfvarna, enligt katolska kyrkans lära, Yille göra sin rätt gällande, att förordna om kyrkoembeten i Sverige, ändrades detta förhållande. Biskopar skulle nu utses af domkapitlen, men deras val borde dock underställas konungens bifall och påfvens bekräftelse. Det andeliga ståndet ansågs såsom del förnämsta. Ingen egde ”att rida öfver land till konungs,” såsom det hette i lagen, med så stort följe som erkebiskopen, och biskoparna medförde större än riddare och svenner i konungens råd. Alla gods, som skänk-
