Sida 319
XI. CARL XII:s SAMTIDA.
Adam Ludvig Lewenhaupt (f. 1659 i lägret vid Köpenhamn) var kanske den störste af Carl XII:s fältherrar. Han var utmärkt lika mycket genom bildning och kunskaper som genom tapperhet. Efter segern vid Liesna och nederlaget vid Pultava blef han fången och fördes till Moskwa, der han tillbragte nio år i fångenskap. Efter Carl XII:s död blef han af regeringen utnämnd till fältmarskalk och riksråd, men afled i Moskwa 1719, innan han återsett maka, barn och fädernesland.
Carl Gustaf Rehnskiöld (f. 1651) var lika tapper som hatfull och afundsfull. Man tillskrifver honom nederlaget vid Pultava, emedan han icke, enligt sin pligt, understödde Lewenhaupt. Han blef också fången, men erhöll friheten ännu före konung Carls död, och begaf sig till honom i Norrige. Han får också bära skulden för de stora förluster, som åtgärderna vid hären efter konungens död medförde. Han har derigenom befläckat sin hjelteära. Han afled 1722.
Nicodemus Tessin (f. 1654), son af en Tysk byggmästare, som inflyttat till Sverige, utbildade sina anlag i Italien, hvarifrån han hemkallades för att tjenslgöra såsom hofmtendent. Han uppgjorde ritningen till och förestod byggnaden af det kungliga slottet i Stockholm. Äfven Drottningholms slott och många andra byggnader äro uppförda af honom. Hans befattning yid hofvet hade förvärfvat honom Carl XII:s oinskränkta förtroende, så att konungen utnämnde honom till öfverste hofmarskalk och uppdrog honom inseendet öfver rättegångar och polis inom riket. Men detta uppdrag f&rföU genom konungens död. Han blef sedermera under konung Fredriks regering anklagad att hafva förnärmat konungens majestät och afträdde från sina embeten. Han aled 1728.
David Klöker von Ekrenstrahl, född i Hamburg 1629, var skrifvare vid Svenska ambassaden i Oanabrück, der hans talang att rita väckte uppmärksamhet. Sedan han helt och hållet egnat sig åt konsten, erhöll han någon undervisning i Holland, derifrån han blef inkallad till Sverige, och
