Sida 217
VIII. GUSTAFS GEMÅLER
På ständernas begäran utkorade Gustaf en gemål. Det var prinsessan Cathrina af Saxen-Lauenburg. År 1531 utrustade Gustaf en skeppsflotta, och skickade med densamma sin syster och åtskilliga af sina män, för att hemta bruden. Bröllopet firades med mycken ståt och högtidlighet. Men Cathrina var icke värdig sin ädle gemål. Hon var ett svagt fruntimmer, en kallsinnig maka, en missnöjd utländska. Då hennes svåger, konungen i Danmark, besökte Gustaf i Stockholm, yttrade hon för honom den osanna misstanken, att Gustaf skulle förehaft något anslag emot honom. Kort efter hans afresa insjuknade hon och afled 1535. Hon var moder åt Erik, som 1544 hyllades af Sveriges ständer såsom arftagare till kronan.
På Ekeberg i Nerike bodde en Svensk rådsherres, Erik Leijonhufvuds, barn, sedan de förlorat fadren i Stockholms blodbad. Döttrarna Margareta och MÄrta voro i synnerhet utmärkta. Margareta var en ädel skönhet med ljust hår, blå ögon och majestätiskt utseende. Den unge Svante Sture, som var två år äldre än hon, hade för henne vid 16 års ålder fattat en öm tillgifvenhet. På en resa till Lauenburg blef han af Lybeckarne tagen till fånga. De ville förmå honom att uppresa sig emot konung Gustaf, men den trogne ynglingen vägrade att ingå på deras lockande förslag. Han blef slutligen frigifven. Medan han var borta, hade drottning Cathrina dött. Gustaf, som föga sörjde den första gemålen, fattade kärlek till Margareta. Hennes anhörigas böner och konungens höga värdighet bevekte henne att bifalla (1536). Detta konung Gustafs giftermål blef ganska lyckligt. Med den mest grannlaga ömhet för sin gemål, och den värdighet, som blott känslan af uppfyllda pligter förmår gifva, bar hon bördan af sitt majestät. Hon var lika dyrkad af folket som älskad af konungen. Han, som annars endast tog råd af sig sjelf, rådfrågade ofta hennes ljusa förstånd. Hennes mildhet stillade hans vrede, hennes bön bevekte honom till skonsamhet.
