Sida 214
elände med sin gemål, ån öfverge honom i olyckan, som henne i lyckan följt. Hon irrade sedermera omkring, förskjuten af sin stolla slägt, oéh dog slutligen i Gent i Flandern. På hennes graf derstädes läses:
”Göm mig, du fredliga graf: göm nordens olyckliga drottning! Sorglig var du mig, verld. Tack för ditt goda ändå!”
Återblick: Thure Jönsson. Mötet på Larfs hed. Måns Bryntessons öde. Christierns återkomst. Herr Thures död. Christierns slut. Drottning Isabella.
*
VI. DACKEFEJDEN.
På gränsen mellan Bleking och Skåne bodde en bonde, vid namn Nils Dacke. Djerf och förslagen, hvälfde han stora planer i sin själ. Gustaf hade behandlat Småländska bönderna med stränghet för åtskilliga deras tilltag emot hans fogdar. Deraf hade missnöje uppkommit. Dacke satte sig i spetsen för dem, och böndernas mening var att ihjelslå och utrota all adel. Från socken till socken, från skog till skog vandrade hemliga utskickade nattetid, bespejande alla vägar och uppmanande bönderne att slå ihjäl herremän och hofmän. Kronan ville de gifva åt Sten Stures yngre-son Svante. Men han förblef sin konung trogen. Detta uppror börjades 1542 och sträckte sig genom Wester- och Östergötland, ända upp till Södermanland, Det gick så långt, att konung Gustaf tänkte på att öfvergifva Sverige. Men då kommo frivilligt 2000 Dalkarlar med fulta vapen, för att erbjuda honom sin hjelp. Detta trohetsbevis hugnade den bekymrade konungen. Han tog alfvarsamma mått och steg. Hans fältö/verstar fingo befallning att förfara med stränghet. Bland dem var Svante Sture. Bönderna gåfvo sig, ju längre han framträngde. Slutligen blef Dacke sjelf upphunnen och ihjälskjuten 1543, och så slutades Dackefejden. En anledning till folkets missnöje var också den, ått konungen sammannkallade en herredag i Örebro 1540, der en arfförening uppgjordes, enligt hvilken en af folkets förnämsta rättigheter, den att välja sin konung, af-
