Sida 131
VII. ANUND JAKOB OCH EMUND GAMMAL.
Anund Jakob lefde med sin svåger, Olof Haraldsson, i god grannsämja. Detta syntes isynnerhet vid tillfället af ett krig med kon ang Kuut den store. Sedan denne under-kufvat England, beslöt han att jaga konung Olof ifrån Norrige. Först sände han en uppmaning till Olof att frivilligt underkasta sig; men denne svarade: ”Jag skall Norrige värja med udd och egg, så länge jag lifvet behåller, och aldrig betalar jag till någon man skatt af mitt rike.” Då började konung Knut sina rustningar, och sände bud och skänker till Svea-konungen; men Anund svarade kort och fåordigt.
Olof och Anund möttes i Konghäll och höllo hemliga rådplägningar med hvarandra. Följden deraf blef, att båda följande åren lupo ut med sina flottor. De härjade och intogo Seland. Men då detta spordes till England, kom Knut med en ännu större flotta, de sina till undsättning. De båda konungarna drogo sig då till hamnen vid Helgeå i Skåne. Der uppgjorde de sin plan. Anund tog befälet öfver den förenade flottan, medan Olof begaf sig med en del af folket uppåt skogarna till de sjöar, der ån hade sitt ursprung. Der anlade han dammar, gräfde stora diken och ledde så flera sjöar tillsammans ofvanför dammen. Derefter fälldes de största träd och kastades i strömfåran.
Emellertid nalkades Knuts stora flotta. Då drog sig Anund undan på sidan om åns mynning och lade skeppen i slagtordning. Knut deremot samlade sin flotta i hamnen, innan han ville börja striden följande morgon. Men då hade Olof om natten fått bud derom, och nedref med hast sin damm. Det förut hämmade vattnet bröt ut med förfärlig kraft, och de fällda träden fördes med fort utåt hafvet. Det blef en öfversvämning, som dränkte en mängd af Knuts folk, som gått i land. En stor förvirring uppkom bland de Engelska skeppen. Vattnets framrusande störtflod kastade det ena skeppet mot det andra. De med floden framstörtande trädstammarna skadade många fartyg. Flera förgingos och besättningen omkom. Knuts eget skepp drefs af strömmen midt uti den
