Sida 215
afskaffades. Denna arfförening bekräftades likväl af ständerna på riksdagen i Westerås 1544, då de hyllade konungens äldste son såsom arftagare till kronan.
Återblick: Nils Dacke. Hans planer. Gustafs bekymmer. Hans seger. Dackes död. Arfföreningen.
*
VII. GUSTAF I:s KRIG.
Amiral Norrby hade nedsatt sig på Gottland, och idkade derifrån sjöröfveri på Sverige. Gustaf måste med härsmakt betvinga honom. Men då Norrby såg sig tvungen att uppgifva ön 1524, öfverlemnade han den åt Danskarna, hvilket sedan gaf anledning till stridigheter med Sverige. Norrby sjelf begaf sig till Ryssland och derifrån till Italien, der han stupade i ett fältslag 1530.
Lybeck, som för sitt bistånd under befrielsekriget aftvang Gustaf stora handelsförmåner, hvilka voro ganska tryckande för Sverige, visade sig fiendtligt, då konungen sökte upphjelpa sitt eget lands handel. Slutligen, då äfven Danmark begynte inse sina egna fördelar och inskränka den Lybska handeln, utbröt ett uppenbart krig 1534. Men både till lands och sjöss blefvo Lybeckarne slagne af de förenade Svenska och Danska konungarnas härar och flottor. Den Lybeckska hären trängdes tillbaka från Halland till Skåne, der den vid Helsingborg, den 13 Jan. 1535, led ett stort nederlag. Svenskarnes anförare var Johann Thuresson Roos. Vid Bornholm blefvo Lybeckarne derefter besegrade af Svenska flottan under Erik Fleming, som isynnerhet utförde tappra bedrifter med det förträffliga skeppet Stora Krafvelen. Fred slöts likväl följande året i Köpenhamn. Den fördrifne erkebiskopen Gustaf Trolle befann sig såsom frivillig bland fiendernas leder och stupade i ett fältslag vid Öxnaberget på ön Fyen, der kriget någon tid fortsattes.
Mot slutfet af sin regering anfölls Gustaf af Ryssarna. De gjorde flera härjningståg mof Finland 1555. På Wiborg förde den tappre Jakob Bagge befälet. En ofantlig Rysk här
