Sida 221
edra trogna förböner, och när jag lagt mina ögon tillsammans, så låten mitt stoft hvila i frid!” Sedan han talat, utsträckte han sina händer och välsignade för sista gången sitt folk. Då brasto alla i tårar, och äfven den gamle konungen grät, när han, stödd på sina båda äldsta söner, lemnade salen. Kort derefter inskjuknade konungen ånyo. Hans gemål öfvergaf icke hans sjuksäng. Läkare och biktfader voro äfven närvarande. Han var då högst ombytlig till sinnet, än hård och sträng, än vek ända till tårar, än lustig och skämtsam. Till sina söner sade han: ”menniska som menniska: när skådespelet är fulländadt, äro vi alla lika.” Han förmanade dem till enighet. Derefter annammade han nattvarden och gjorde sin trosbekännelse. De sista dagarna låg han i en dödlik dvala. Endast presten lutade sig ofta till hans hufvud och läste för honom tröstande språk ur den Heliga Skrift Sten Eriksson Lejonhufvud, konungens svåger, sade slutligen till presten: ”Det är förgäfves allt hvad j talen, ty herren hörer ej mer.” Dä sade presten till den döende: ”Trori j på Je-sum Christum och hörer min röst, så gifven oss något tecken dertill?” Till allas häpnad svarade konungen ett högt ja. Det var hans sista andedrag. Kloekan var 8 om morgonen den 29 September 1560.
Återblick: Konung Gustafs barn. Cecilia. Faran af Ryssland. Riksdagen 1560. Konungens afskedstal. Hans sjukdom. Hans sista ord.
*
X. ERIK XIV.
Ett mäktigt rike med fulla skattkamrar, aktadt af sina grannar och inom sig ymnigt och lyckligt, emottog Erik XIV. Han var då 27 år gammal, och hans yttre skönhet var lika utmärkt som hans kunskaper och själsegenskapen Han var en af sin tids lärdaste herrar. Han var skald, musikus och målare. Stora planer hvälvde han hos sig; men inom honom gäste tillika ett våldsamt lynne och en orolig ärelystnad.
Hans kröning firades med den största prakt, som dittills
