Lärobok i fäderneslandets historia

Då Sveriges grannar förnummo, att landet regerades af en så Ung konung, hvilken icke sysselsatte sig med annat ån förströelser och lustbarheter, begynte de tänka på att återfå de eröfringar, som Sverige fordom gjort. I Ryssland regerade czar Peter I, som gerna ville ega en hamn vid Östersjön, hvarifrån han dock stängdes af Svenskarnes besittningar. I Polen regerade konnng August, Carl XII:s kusin, som tillika var churfurste i Sachsen. I Danmark var Fredrik IV konung. Desse furstar ingingo med hvarandra förbund att kufva Carl. Sverige hade hittills varit den första makt i norden, och det Svenska namnet var vördadt öfver helaverlden, alltsedan Gustaf Adolfs tid. Men czar Peter, som insåg huru mycket kunde göras af det ofantliga Ryska riket, beslöt att upphöja det till den förnämsta makt i Europa, och lyckan har sedermera bistått Ryssland, så att det oupphörligt inkräktat det ena landskapet efter det andra, så väl från Sverige som från sina andra grannar.

Då underrättelsen kom om fiendernas anfall, yttrade Carl, på en gång upphörande med sina lustbarheter: ”jag hade tänkt att icke börja något krig, men jag skall också aldrig sluta ett rättvist, förrän fienden ångrat sig.” Carl var öfvertygad om Sveriges öfverlägsenhet, och frågade icjie efter statskonst och beräkningar. Han gaf befallning att förstärka krigsfolket mot Ryska och Polska gränsen. Befälhafvaren i Riga, den gamle Erik Dahlberg, försvarade sig manligt. Carl sjelf beslöt att först straffa Danmark, som angripit hans svåger, hertigen af Holstein. Den Svenska flottan, anförd af den gamle Hans Wachtmeister, var 38 linjeskepp och 10 fregatter stark samt förde öfver 2000 kanoner. Carl XII gick med densamma öfver till Danmark, och landsteg vid Humle-beck. Han var en af de första, som sprang i vattnet och vadade till lands. Danskarne drefvos undan, och Carl beredde sig att tåga mot hufvudstaden. Han behandlade Danska folket med godhet, och bönderna sade, då de besökte hans låger: ”Gud välsigne eders majestät! J gören oss intet ondt, ty j ären vår fromma Ulrikas son.” Konungen i Danmark insåg nu, att intet annat ån en skyndsam fred kunde rädda