Lärobok i fäderneslandets historia

len. Carl sjelf instängdes och belägrades i Stockholm* Dal-karlarne uttågade, för att hjelpa konungen, men biskop Kettil for emot dem och öfvertalade dem att vända om. Då måste Carl, efter sex månaders regering, d. 4 Febr. 1465 af-såga sig thronen och begifva sig till Finland, der han fick ett slott till förläning. Han befann sig nu i så stor fattigdom, att han, som fordom varit så rik, ej förmådde betala en skuld af femtio mark. Han skref då dessa verser om sig sjelf:

*Medan jag vår herre till Fågelvik,

Då var jag både mäktig och rik.

Men sedan jag blef konung öfver Svealand,

Så vardt jag en arm och olyckelig man.”

Emellertid var hela Sveriges rike lika armt och olyckligt, som den afsatte konungen. Erkebiskopen kallade sig Sveriges Furste och Föreståndare. Biskop Kettil kallade sig Riksföreståndare. En Erik Axelsson Tott lyser derefter med samma titel. Ingen ordning fanns då mer i landet, ingen rättvisa, ingen säkerhet. Landet söndrades i inbördes fejder. Erkebiskopens parti blef förhatligt, och 1467 kallades Carl för tredje gången till thronen. Biskop Kettils broder, Erik Carlsson Wast, satte sig i spetsen för en mängd upproriske, besegrade genom förräderi den tappre Bo Dyre, och oroade en tid Carls regering. Då uppträdde Sturarne, Sten och Nils, med Dalahären, och slogo Erik Carlsson, så att han måste fly ur riket, ehuru han lofvat sin hustru att såtta Sveriges krona på hennes hufvud. Erkebiskopen dog äfven i landsflykt. Så blef ändtligen Carl trygg på sin thron. Men han regerade icke länge. Han insjuknade och kände sitt slut nalkas. Då kallade han till sig den tappre Sten Sture,# som var hans frände, och utnämnde honom till riksföreståndare» Men han förmanade honom tillika att icke eftersträfva konunganamnet: ”ty,sade den döende, ”denna ärelystnad har bräckt min lycka och kostat mitt lif.” Carl var 61 år gammal, då han afled den 15 Maj 1470.

Hans första gemål hette Birgitta Bjelke, men hon dog innan han blef konung. Hans drottning Cathrina, riksrådet