Lärobok i fäderneslandets historia

finna. På våren 1560 sjuknade konungen. Då han tillfrisknat, sammankallade han en riksdag. Der talade han för sista, gången till ständerna. Han inträdde i salen, åtföljd af sina söner. Då han satt sig på thronen, ställde sig sönerna vid hans venstra sida. Carl, den yngste, tioårig, stod vid hans knän. Den gamle talade: ”J hafven det väl förnummit, och de, som till åren komne äro, hafva det sjelfva sett, hurusom fäderneslandet uti stort betryck och elände hafver fordom varit under fremmande herrskap och konungar, sist under den omilde tyrannen Christiern, hvilken Gud genom mig straffat och fördrifit: en gudomlig hjelp och förlossning, oför-gätlig för alla! Ty hvilken eller hvad man var jag att sätta mig upp emot den, som en regerande, mäktig herre var öfver tre konungariken, med den väldiga kejsaren och de förnämste furstar i Tyskland befryndad! Men Gud hafver drif-vit verket och gjort mig till sin underman. Han har varit min tröst och hjelp i ett fyratioåra regimente, hvars mödor skyndat mig med grå hår till grafven. Väl må jag förlikna mig med konung David, hvilken Gud af en herde gjorde till en regerande herre öfver sitt folk. Ej kunde jag föreställa mig denna ära, då jag i skog och öde fjell måste sticka mig undan för fiendens blodiga svärd. Jag tackar eder, trogne undersåter, att j mig till konungslig höghet velat upphöja och till en stamfader i edert konungahus. Ej mindre tackar jag eder för den trohet och bistånd, som j mig bevisat hafven uti min regering. Det är mig nogsamt bekant, att jag i mångas tanke varit en hård konung. Dock varda tider kommande, då Sveriges barn skulle vilja rifva mig upp ur mullen, om de kunde. Men jag vill ej sky att bekänna mina fel, ty ingen är fullkomlig» Hvad brist och svaghet, som kunnat vara med mig i min regeringstid, beder jag eder, som trogne un- dersåter, för Christi skuld öfverse och förlåta. Min tid är snart förbi, Jag behöfver ej spådom af stjernorna. Af tecknen i min kropp känner jag, att jag snart skall gå hädan och för öfverkonungens fötter nedlägga och redogöra för Svea rikes herrliga men förgängliga krona. Följen mig då med