Lärobok i fäderneslandets historia

tvenne protestantiska konungar kunde vara vårda öfverbefalet

i det vidtutseende kriget, nemligcn Christian* IV i Danmark och Gustaf Adolf i Sverige. Christian var Äldre. Hans rike hade under ilera fredsår samlat styrka, och hans anseende som härförare var icke ringa. Gustaf Adolf regerade ett land mera afiägset, ett folk utblottadt; men hans hjelterykte var gtörre.

Christian IF antog först anbudet att blifva de protestantiska furstarnes räddare och anförare i kriget mot kejsaren. Gustaf Adolf önskade dem lycka till en så värdig anförare.

< Tilly hade öfversvämmat nästan hela det protestantiska Tyskland med en här, sammansatt af katoliker. Christian ryGkte emot honom. Som de Danska trupperne icke kunde mäta sig med Tillys öfyade krigare, undvek konungen att lemna Tilly batalj, men den sednare tvingade honom likväl dertill, och slog honom vid Königslutter 1626. Christian måste fly hem till sitt land igen.

Nu framträdde Wfdlenstein, för att helt och hållet krossa protestanterna. Med én ofantlig här, som han sjelf uppsatt, öfversvåmmade lian Holstein och Jutland samt belägrade Stralsund.

Gustaf Adolf begynte nu öfverlågga, hvad hari borde göra. Kejsaren hade visat sig fiendtlig emot honom, undér-stödt hans fiende Sigismund ocli förjagat lians sändebud skyraf-ligt från ett fredsmöte. Dessutom visste man, att Wallen-stein, såsom amiral öfver Östersjön, hade fiendtliga afsigter på sjelfva Sverige. En hjelte, sådan som Gustaf Adolf, kunde icke heller med likgiltighet se samvetsfriheten qväfvas och menskligheten förtryckas. För hans stora själ syntes det vara ett ädelt mål att ila de förtryckta till undsättning och att våga lif och b|od for sanning och rätt. För att öfver-lägga härom, sammankallade konungen ständerna. Han hade med sina rådsherrar, förnämligast den vise rikskanslerer Axel Oxenstjerna, som vistades vid krigshären i Preussen, betänkt saken* Han drefs dertill, sade rikskansleren sedermera, af en gudomlig ingifvelse, af en mäktig anda, den ingen motstå