Read Runeberg

Lärobok i fäderneslandets historia

Originalsida 309
Originalsida 309
Originalsida 308
Originalsida 309
308–309

Sida 309

X. Carl XII:s död

skjuten af en förrädare genom hufvudet. I dödsminuten lade han handen på sin värja och sjönk i denna ställning mot bröstvärnet.

Den äkta urnordiska dygden tapperhet har aldrig varit fullkomligare förkroppsligad än i Carl XII:s person: ty ett tapprare hjerta än hans har aldrig klappat i ett menniskobröst. Det öfverdåd, hvartill han dref sin tapperhet, var otroligt, och hans namn lyser derföre i sjelfva den nyare historien liksom en romantisk uppenbarelse från sagotiden. Han sjelf var i det adertonde århundradet en gengångare från vikingaålderns mest glänsande dagar. Han var den siste vikingen. En oemotståndlig inre makt ryckte honom ut att söka striden. Sina krig förde han derföre med en oböjlig tro på rättvisan, ett bergfast förtroende till Gud och sitt hjeltemod. Carl XII:s karaktär var ädel och älskvärd, hans sinne öppet för de milda känslorna af syskonkärlek, vänskap och välvilja, samt hans tanke ingalunda inskränkt allenast inom krigets yttre verkningskrets. Han egde en hög bildning och en äfven i filosofiska kunskapsarter uppöfvad tankeförmåga. Han icke blott älskade, utan befordrade med verkligt kunglig frikostighet vetenskaperna. ”Kroppen är i sig sjelf ett dött väsende,” yttrar han i en samling af tankesatser, som blifvit förvarad åt efterverlden; ”den lefver endast genom själens verkan.” Han fordrade allt af de sinas enskilda förmåga, liksom af sin egen, så att hans krigskonst förnämligast gick ut på att lemna rum åt den djerfvaste personliga tapperhet. Han visste huru mycket han kunde räkna på de kämpars kraft, för hvilka han gick i spetsen, och hans dispositioner voro, efter denna grundsats, lika snillrikt beräknade, som mången annan lysande fältherres efter grundsatsen att ordna djupa massor af krigare till öfvervigt emot fienden.

Efter hans död lefde ännu länge en och annan af hans följeslagare i krigen, och kunde berätta om hans kärlek för sina soldater, hans lugn i faran och hans öfriga personliga dygder. Desse hans krigare kallades efter honom Caroliner.

Återblick: Carls återkomst. Baron Görtz. Tåget mot Norrige. Konungens död vid Fredrikshall. Hans karaktär. Carolinerna.

*

Källa: Project Runeberg ·