Lärobok i fäderneslandets historia

4Ttt anfalla Österrike., En händelse påskyndade Gyllenborgs och hans vänners öfvergång till Fransyska partiet. Ryskå ministern Bestuscheffs sekreterare rymde med en mängd vigtiga papper till den Fransyska. Gyllenborg, som visste, att deribland funnos bref, hvilka, om de blefvo kända, skulle skada honom, skyndade till Gasteja och förklarade sig för Frankrike. Horn lyckades emellertid att i Sekreta Utskottet 1734 genomdrifva sin plan, att hålla fred med alla partier. Utskottet afböjde deltagandet i kriget för närvarande, men tillkännagaf, att man hoppades Frankrikes bistånd att kunna framdeles begagna sig af omständigheterna: ty Sveriges huf-vudändamål vore ”Frankrikes vänskap, kung Stanislai bästa och Rysslands förnedring.” Én allians slöts derföre 1735 med Frankrike, hvari Horn förbehöll Sverige dess förbindelser med andra makter. Kort derefter slöts en allians med Ryssland.

Men motpartiet, Hattarne, satte sig i rörelse för att motarbeta Horn. Ungdomen uppeldades med utsigterna af ett ärofullt fälttåg, ocli man föreställde folket, alt Sverige borde återtaga från Ryssland hvad det. förut uppoffrat. General Carl Emil Lewenhaupt, en hederlig men föga djupsinnig man, afhåUen af officerarne, men envis, öfvergick från Horns parti till Gyllenborgs. Grefve Carl Gustaf Tessin, med en lysande vältalighet och Fransysk bildning, uppträdde äfven mot Horn. Utsigterna för den sednare voro sålunda icke lof-vande vid 1738 års riksdag. Så snart Gyllenborg gick öfver på Franska sidan, förlorade hans parti hofvets förtroende, och kung Fredrik närmade sig till Horn; men de tleste riksdagsmän, isynnerhet Sekreta Utskottet, voro af Hattpartiet. En adelsman, Rudenskiöld, yttrade oförtäckt till Horn, att det nu vore tid för honom att taga afskedw Han svarade: ”Jag tackar Gud, som låtit friheten så rotas bland mina landsmän, att en ung man, som ni, kan säga mig sådant.” När Horn insåg sakernas ställning, fann„han sig tvungen att draga sig från regeringsäfendena. Han flyttade till landet, och lefde der såsom enskild, samt bar sitt öde med manlig ståndaktighet. Då en hans vän lyckönskade honom att ega en sådan sinnesstyrka, sade han: ”Tror ni det vajr så konstigt att un-