Sida 350
Sveriges område under olika tider
hållen och endast en obetydlig landsträcka på Pommerska gränsen, nemligen distriktet emellan Peene och Oderfloderna samt öarna Wollin och Ysedom, afträddes åt Preussen emot
2 millioner riksdaler — i Sveriges förminskade område vid freden med Ryssland i Nystad 17*1, då Sverige måste aftråda till sin östra granne Estland, Liffland, Ingermanland och en del af Wiborgs län. Vid freden i Abo 1743 förlorade Sverige ytterligare till Ryssland allt det land, som låg på andra sidan om Kymmene elf.
Oaktadt sin omvexlande krigslycka bibehöll Gustaf III rikets område oförminskadt, och äfven Gustaf IV Adolf vägrade att ingå en fred, som skalle kostat någon af Sveriges besittningar. Carl XIII måste afsluta den olyckliga freden i Fredrikshamn 1809, hvarigenom Torneå elf blef gränsen mot Ryssland, som sålanda erhöll hela Finland och dertiU Åländska öarna. I frederna med Danmark i Jönköping 1809 och med Frankrike i Paris 1810 fick Sverige behålla sina gränser
i vester och söder. Men i freden med Danmark i Kiel 1814 afträddes Pommern och de öfriga Ty9ka orterna åt Danmark, och Sverige skulle deremot erhålla Norrige: men föreningen med detta rike måste vinnas med vapen i hand. Konventionen i Moss ingicks den 14 Augusti s. å., då Norrige förklarades för ett sjelfständigt rike och antog Sveriges konung åf-ven till sin, så att båda rikena endast äro förenade till gemensamt försvar emot utländska fiender.
*
Källa: Project Runeberg ·