Sida 106
Merovingerna, frankisk konungaätt
mötande kvinnonamn. 1. En af okeaniderna, förmäld med Klymenos och moder till Faëton. -- 2. En af solguden Helios' döttrar, syster till Faëton. -- 3. En af Atlas' döttrar (Plejaderna), som på himlen bilda Sjustjärnornas grupp. M. är den sjunde och svagast lysande stjärnan i denna grupp. Sagan förtäljer, att hon döljer sig af blygsel, emedan hon varit förmäld med en dödlig, Sisyfos, sagokonung i Korint. I Snoilskys dikt "Sterope" har sagan öfverflyttats till denna. -- 4. En dotter af den arkadiske konungen Kypselos, förmäld med Kresfontes, Messeniens förste konung. Hennes sorgliga öde gaf stoff till sorgespel af Euripides ("Kresfontes"), Voltaire, Maffei och M. Arnold. A. M. A.
Meropenebulosan. Se Merope, astron.
Meropidæ, Biätarna, zool., bilda en familj inom ordningen Coraciiformes och fåglarnas klass. Näbben är tämligen lång, bågböjd, fyrkantig, utåt hoptryckt, finspetsad och klufven ända under ögonen. Tungan är lång och smal. Benen äro ganska små, framtårna vid roten sammanvuxna samt vingarna långa och spetsiga, med armpennorna räckande utom roten af stjärten. Denna är lång och tvär samt har 12 pennor, af hvilka de båda mellersta äro mycket längre och spetsiga. Dithörande fåglar äro hemma på östra halfklotet, mest i dess varmare delar, ha rena och vackra färger samt lefva af insekter, som de fånga i flykten. De i norden lefvande biätarna vandra regelbundet; de sydliga arterna äro däremot stann- eller strykfåglar. Alla äro sällskapliga och fredliga fåglar, som under sina färder pläga slå sig tillsammans äfven med besläktade arter. Till sitt lefnadssätt likna biätarna mest svalorna, men i åtskilligt också flugsnapparna. Vid vackert väder pläga de flyga omkring högre upp i luften för att söka sin föda; vid fult väder sitta de på trädens grenar och sköta från dem sin jakt. Till marken sänka de sig sällan, men stryka däremot ofta fram tätt öfver vattenytan, liksom svalorna göra. Natten tillbringa biätarna i täta trädkronor eller, under häcktiden, i hål, som de gräfva vågrätt i jordbranter för att där utan något egentligt underlag lägga sina 4 till 7 ägg. I luften röra de sig med utomordentlig skicklighet och med ytterst snabba rörelser liksom tornsvalorna. Genom sin smakfulla flykt och sina vackra färger bidraga de mycket till att förläna lif åt den trakt, hvari de slagit sig ned. Hit hör biätarsläktet, Merops, med arten vanliga biätaren, M. apiaster (se Biätare). C. R. S.*
Merops, zool. Se Biätare och Meropidæ.
Merostomata Woodw., zool., paleont., uppfattas vanligen som en hufvudafdelning af kräftdjuren af samma systematiska värde som Malacostraca och Entomostraca, ehuru innefattande endast några få former efter Zittel. Hithörande djur, som mestadels äro af betydlig storlek och i sin byggnad i vissa fall erinra om skorpionerna, ha ett par preorala antenner, två slags fötter, nämligen gångfötter under hufvudet, hvilkas basaldelar tjäna som tuggredskap, och bladfötter under thorax. Ögonen äro af två slag: fasetterade ögon vid sidorna och punktögon l. biögon (ocelli). Dessa djur kunna delas i två ordningar: Xiphosura och Gigantostraca. Till den förra ordningen höra den enda lefvande representanten för merostomaterna, Limulus (se d. o.), samt några få fossila, hufvudsakligen paleozoiska, former, hvilka sammanfattas under familjen Hemiaspidæ. Till den senare ordningen hör den hufvudsakligen paleozoiska familjen Eurypteridæ. Enligt en annan uppfattning utgöra Merostomata jämte Palæadæ (se Trilobiterna) två grupper, bildande underordningen Poecilopoda bland Entomostraca. B. L-n.*
Merovæus (Merouechus), frankisk konung, som regerat omkr. 450 och säges ha varit stamfader för den merovingiska konungaätten. Se Merovingerna.
Merovingiskt mynt, slaget för konung Teodebert, 539. Merovingerna (fr. les mérovingiens), frankisk konungaätt, som uppges härstamma från och ha sitt namn efter en konung Merovæus (Merouechus, omkr. 450), efterträdare till den Klodio, som är den förste kände konungen öfver de saliske frankerna. Merovæus är kanske blott en sagogestalt; han omtalas som fader till Kilderik (Childerik, Hilderik,) hvilken kämpade mot västgoter och sachsare som romarnas bundsförvant och dog 481 i sin hufvudstad Tournai, där man 1653 återfann hans graf. Kilderiks son var Klodvig (se d. o.), konung 481--511, den egentlige grundläggaren af det frankiska riket, som utsträckte dess gränser i s. till och öfver Garonne, kufvade alemannerna vid Rhen, öfvervann burgunderna och därjämte samlade frankernas gamla länder i en hand. Vid dennes död delades hans välde mellan hans fyra söner, Teoderik I (d. 534), Klodomir (d. 524), Kildebert (Childebert, Hildebert) I (d. 558) och Klotar I (d. 561), som hade sina hufvudstäder i Reims, Orléans, Paris och Soissons. Efter Klodomirs död skiftade Kildebert och Klotar hans länder mellan sig. Teoderik, som innehade östra delen af frankernas välde jämte Auvergne m. m. s. om Loire, efterträddes af sin son Teodebert (534--548) och denne af sin son Teodebald (548--555), efter hvars tidiga bortgång Klotar bemäktigade sig hans rike. Efter Kildeberts död 558 förenade samme Klotar ånyo alla frankiska länder i en hand, men endast för en tid af 3 år. -- Trots inbördes strider hade Klodvigs söner fortsatt faderns verk, i det de utvidgat frankernas makt åt skilda håll. Burgundernas konung Sigismund besegrades 523; följande år stupade visserligen Klodomir i en drabbning mot dennes broder Godomar, men denne störtades 532--534, hvarpå burgundiska riket styckades af Kildebert, Klotar och Teodebert. Till dem öfverlämnades också Provence af östgoterna i Italien under deras kamp med bysantinske kejsaren (536). Konungariket Thüringen eröfrades af Teoderik och Klotar (531), bajrarna underkastade sig frivilligt frankernas öfvervälde, och sachsarna erlade till en tid tribut. Teodebert och Teodebald härskade också några år i norra Italien. Men
Källa: Project Runeberg ·
