Sida 497
Monroedoktrinen
Hans arbeten öfver osteologi, komparativ anatomi m. m. äro klassiska. Han var dessutom en mycket framstående kirurg. -- 2. Alexander M. d. y., den föregåendes son, f. i Edinburgh 1733, d. 1817, öfvertog faderns lärostol 1759. Han var likaledes en utmärkt anatom och utgaf många arbeten, af hvilka de viktigaste behandla hjärnan, ryggmärgen och nervsystemet. -- 3. Alexander M. "den tredje", den föregåendes son, f. 1773, d. 1859, blef faderns medhjälpare i professuren och innehade sedermera denna plats intill 1846. Äfven hans anatomiska arbeten äro många och mycket prisade. Edinburgh-skolan har dessa män att tacka för en stor del af sitt anseende. -- 4. En äldre son af M. 1, Donald M., f. 1727, d. 1802, var militärläkare i engelsk tjänst samt läkare på S. Georges hospital i London. Han utgaf arbeten bl. a. på hygienens område. 1--4. Rsr.*
Monroe [ma^råH], namn på flera städer i Förenta staterna. 1. Stad i Louisiana, vid den segelbara Ouachita river. 5,428 inv. (1900). Export af bomull och trä. -- 2. Stad i Michigan, vid Raisin river, 4 km. ofvanför dess utlopp i Eriesjön. 5,043 inv. (1900). Industri och trädgårdsskötsel. -- 3. Stad i Wisconsin. 3,927 inv. (1900). Betydlig osthandel. 1--3. J. F. N.
Monroe [ma^råH], James, Förenta staternas femte president, f. 28 april 1758 i Westmoreland county, Virginia, d. 4 juli 1831 i New York, tillhörde en skotsk släkt, som inflyttat till Virginia omkr. 1650, afbröt 1776 sina juridiska studier för att deltaga i oafhängighetskriget och avancerade 1778 till öfverstelöjtnant. Han kom vid denna tid i nära beröring med Th. Jefferson, då Virginias guvernör, och den förtroliga vänskap, hvarmed denne omfattade honom, blef af bestämmande inverkan på M:s politiska bana. Genom Jeffersons inflytande utsågs M. 1782 till medlem af Virginias lagstiftande församling och dess verkställande råd; han var 1783--86 delegerad vid förbundskongressen och 1788 medlem af det konvent, som skulle besluta om den nya förbundsförfattningens ratificering. Där slöt sig M. till Patrick Henry, ledaren af motståndet mot den nya författningen, och gaf den omsider endast sin tveksamma och villkorliga anslutning. Han valdes 1790 till förbundssenator för Virginia och tillhörde i senaten federalisternas och särskildt Alex. Hamiltons ifrigaste motståndare. Washington utsåg honom likväl 1794 till amerikanskt sändebud i Paris, men förbundsregeringen var missnöjd med hans uppträdande där och återkallade honom 1796. M. utgaf då en vidlyftig försvarsskrift, A view of the conduct of the executive (1797), hvilken mycket härmade Washington, men bidrog att öka M:s popularitet inom det anti-federalistiska partiet. Han blef guvernör i Virginia (1799--1802) och sändes 1803 af presidenten Jefferson till Frankrike för att biträda amerikanska sändebudet där, Robert R. Livingston, vid underhandlingarna om inköp af Louisianaområdet, hvilka (30 april s. å.) lyckligt slutfördes. Däremot misslyckades M:s försök att träffa köpeaftal med Spanien om Florida (1804--05), och det fördrag han 1806 som amerikanskt sändebud i London (från 1803) afslöt med engelska regeringen fann Jefferson så otillfredsställande, att han ej framlade det för senaten. M. återvände till Amerika 1807, var 1810--11 ånyo guvernör i Virginia och därefter till mars 1817 statssekreterare under Madisons presidentskap, en kortare tid 1814--15 äfven krigsminister. M. efterträdde 4 mars 1817 Madison som president och omvaldes nästan enhälligt för perioden 1821--25. Under hans ämbetstid förvärfvades Florida åt unionen (1819), en provisorisk uppgörelse träffades i slaffrågan genom Missourikompromissen (1820; se d. o.), och riktlinjerna för Förenta staternas utrikespolitik angåfvos genom uppställandet, i ett budskap från M. till kongressen 2 dec. 1823, af den ryktbara s. k. Monroedoktrinen (se d. o.). Efter M. uppkallades äfven den 1824 anlagda hufvudstaden Monrovia i den af ett nordamerikanskt sällskap grundlagda fria negerkolonien Liberia i Väst-Afrika. Partistriderna hvilade nästan alldeles under M:s styrelsetid, som därför fick namnet "samförståndets tid" (Era of good feeling). M. var samvetsgrann och skarpsynt samt inlade stora förtjänster om försvaret af kusten vid Atlantiska hafvet samt om kanal- och vägbyggnader, men som statsman var han sina företrädare i ämbetet vida underlägsen. Efter sin afgång från presidentskapet lefde han som privatman dels på sitt gods Oak hill i Virginia, dels i New York. -- M:s Writings ha utgifvits af S. M. Hamilton (7 bd, 1898--1903). Jfr D. C. Gilman, "James M." (1883; ny uppl. 1906), J. Schouler, "History of the United states", II--III (1894), och B. W. Bond, "M:s mission to France 1794--1796" (1907). V. S-g.
Monroedoktrinen [ma^råH-] kallas med ett gemensamt namn en serie för Förenta staternas utrikespolitik bestämmande grundsatser, som första gången tydligt formulerades i ett budskap till kongressen 2 dec. 1823 från presidenten James Monroe (se d. o.) och som sedermera tid efter annan ytterligare utvecklats med bibehållen karaktär af utrikespolitisk norm, men utan att i lagform fixeras eller erhålla folkrättslig giltighet. Den ursprungliga Monroedoktrinen formulerades af Förenta staternas dåvarande utrikesminister, John Quincy Adams (se Adams 3), närmast med anledning af att Heliga alliansens makter förberedde ett inskridande för att åt Spanien återförvärfva dess frigjorda amerikanska kolonier samt enär Ryssland i kolonisationssyfte gjorde anspråk på vidsträckta delar af Nord-Amerikas Stilla-hafskust (jfr Oregon). Förberedd var den genom ett förslag från engelske utrikesministern Canning s. å. till amerikanska sändebudet i London, Rush, om en gemensam förklaring af England och Förenta staterna om, att de för egen del ej hyste några eröfringsplaner mot de spanska kolonierna i Amerika, men ej kunde likgiltigt åse en (på kongressen i Verona 1822 bebådad) europeisk intervention för deras återförening med Spanien. Rushs rapport härom föranledde Adams att i stället planera en
Källa: Project Runeberg ·
