Sida 90
Merck, Johann Heinrich
mäktigaste riket på ön, men öfverflyglades sedermera af Wessex, hvars konung Egbert 825 slog M:s konung Beornwulf vid Ellandun (nära Wilton) och 827 underlade sig hela M. Dettas furstar erkände sig därefter som Wessex' vasaller. (J. F. N.)
Mercié, Marius Jean Antonin, fransk skulptör, f. 30 okt. 1845 i Toulouse, lärjunge af Jouffroy och Falguière, erhöll 1868 romerska priset och studerade därefter i Rom antiken och renässansens mästare. Han väckte uppmärksamhet med statyn David (Luxembourgmuseet) och Delila (bronsbyst, båda 1872) och erhöll hedersmedaljen 1874 för den liffulla och kraftiga gruppen Gloria victis (i brons på Square Montholon), utförde sedan Konstens genius (relief öfver infarten till Louvre från kajen, 1877), Michelets monument på Père-Lachaise och Aragos staty i Perpignan (båda 1879), Thiers (sittande staty i Saint-Germain, 1880), Judit (s. å.), den ståtliga gruppen "Quand même" (1882, uppställd i Tuileriesträdgården, ett annat exemplar i Belfort, se d. o.), Rättvisan (grupp i sten, 1883, Hôtel de ville), Minnet (grafstaty, 1885, Luxembourgmuseet), Meissonier (sittande staty utanför Louvre, 1895), monument öfver Gounod (1903, i Parc Monceau), öfver Alfred de Musset (1904, föga lyckadt, uppställdt utanför Théâtre français 1906), C. Coquelin i Scapins roll (staty i Pont-aux-dames, 1911). Dessutom flera grafbilder, statyer, statyetter och porträttbyster. M. har äfven haft framgång som målare med Venus (1883, Luxembourgmuseet), Michelangelo studerar anatomi (1885) och Eva efter syndafallet (1905). Han blef medlem af svenska konstakademien 1884, af Institutet 1891 och professor vid École des beaux-arts 1900. I Glyptoteket i Köpenhamn finnas några af hans verk i marmorexemplar (Minnet, den pikanta statyn Opéra comique i en rokokosubretts gestalt, den utsökta dubbelbysten Två unga flickor) och flera i gips. G-g N.
Mercier [-sie], Louis Sébastien, fransk skriftställare, f. 1740 i Paris, d. 1814, professor i retorik i Bordeaux, måste till följd af fiendskap, som hans skrifter ådragit honom, 1781 flytta till Schweiz, men återkom efter revolutionens utbrott 1789 och utgaf (med Carra) "Annales patriotiques" samt invaldes i nationalkonventet. Där hörde han till de moderate och kom därför i fängelse, men undgick giljotinen och invaldes 1795 i De femhundras råd. Han vardt s. å. medlem af Franska institutet och 1797 lärare i historia vid Centralskolan. M. var en själfständig och entusiastisk natur. Han riktade rousseauska angrepp mot allt konventionellt och hade sin lust i utslungandet af paradoxer. I hans stil växla våldsamma utfall och elegans. Bland den stora mängden af hans arbeten må nämnas romanen L'homme sauvage (1767), den utopiska skildringen L'an 2440, rêve s'il en fut jamais (1770; flera uppl.), Du théâtre, ou nouvel essai sur l'art dramatique (1773), en käck stormlöpning mot det pseudoklassiska franska dramat, i motsats till hvilket en natursann afspegling af det lefvande, borgerliga samhället af M. yrkades vara scenens uppgift, Mon bonnet de nuit (4 bd, 1784), äfvenledes innehållande oppositionella estetiska uppsatser, och framför allt Tableau de Paris (12 bd, 1781--89; förkortad uppl. 1853), en skoningslös skildring af seder, nöd och förvillelser i världsstaden, med den trivialt skrifna fortsättningen Le nouveau Paris (6 bd, 1797--1800; ny uppl. 1862). M:s Néologie (2 bd, 1801) är ett försvar för hans nyheter i språkligt afseende. Af hans dramer med rörande ämnen ur hvardagslifvet gjorde L'habitant de la Guadeloupe ("Vestindiefararen eller dygdens belöning", 1791) och Le déserteur ("Öfverlöparen", 1793) m. fl. mycken lycka. Hans "Théâtre" utgafs i 4 bd 1778--84. Se arbeten om M. af Desnoiresterres (1852), Zollinger (1899) och Béclard (1903).
Mercier [-sié], Auguste, fransk militär, f. 1833 i Arras, deltog i krigen i Mexico och mot Tyskland 1870, vardt 1884 brigadgeneral, 1889 divisionsgeneral och 1893 befälhafvare öfver 18:e armékåren. 1893--95 var han krigsminister och lät som sådan 1894 anklaga kapten Dreyfus inför krigsrätt (jfr Dreyfusprocessen). 1895 vardt han chef för 4:e armékåren och erhöll vid uppnådd pensionsålder 1898 sitt afsked. 1900 valdes han till senator af de klerikale och nationalisterna i Nantes, till tack för att hans häftiga partitagande väsentligen bidragit till den andra domen öfver Dreyfus 1899 i Rennes.
Merck, Jacob Fransz van der, holländsk porträttmålare, f. omkr. 1610, d. 1664 i Leiden, var efter hvart annat verksam i Delft, Haag, Dortrecht och Leiden. Hans duktigt målade porträtt, som ibland stå B. van der Helsts nära, äro icke sällsynta. De träffas bl. a. i museerna i Amsterdam, Haag, Haarlem och Leiden samt i Berlin och Oldenburg. I Trolle-Wachtmeisterska samlingen på Trolle-Ljungby ses ett mycket godt porträtt af hans hand, framställande fideikommissets stiftare, presidenten frih. V. J. Coyet som yngling. Sannolikt är äfven ett Stilleben, sign. I. v. Merck, i Tammska samlingen på Fånö af hans hand. O. G-g.
Merck, Johann Heinrich, tysk författare, f. 1741 i Darmstadt, d. 1791, blef 1767 geheimesekreterare, 1768 krigskassör och 1774 därjämte krigsråd i sin fädernestad. I början af 1770-talet knöt han ett fast vänskapsband med Herder och Goethe. I besittning af djupa och vidsträckta kunskaper, klart omdöme, skarp ironi och fin smak, öfvade M. oskattbart inflytande på Goethes utveckling, när denne ännu stod midt uppe i "sturm-und-drang"-riktningen.
Källa: Project Runeberg ·
