Sida 118
Mesnalien, kurort i Norge
Mesmer, Friedrich Anton, tysk läkare och magnetisör, f. 23 maj 1734 i byn Iznang vid Bodensjön, d. 5 mars 1815 i Meersburg, gjorde sina medicinska studier i Wien. Sedan han i sin doktorsafh. (De influxu planetarum in corpus humanum, 1766) behandlat det mystiska ämnet "planeternas inflytande på människokroppen", sysselsatte han sig med den minerala magnetismens användande som läkemedel (se Animal magnetism). Men läkare och fysiker ville ej sätta tro till honom, utan påstodo, att det hela var taskspeleri och att verkan kom från de magneter han hade gömda på sig. 1775 skickade M. sändebref till de flesta lärda samfund i Europa, utvecklande sina åsikter; men han fick svar endast från Berlins akademi, som förklarade honom ha gått vilse. På en resa till Schwaben och Schweiz bevittnade han pater Gassners underkurer, som han förklarade genom den animala magnetismen. Återkommen till Wien, blef han häftigt anfallen, därför att han påstod sig ha återskänkt synen åt en blind flicka {Maria Paradise). Kejsarinnan lät undersöka saken genom en kommitté, med den påföljd att M. fick befallning att lämna Wien inom 24 timmar (1777). Efter en rekreationsresa anlände han i början af 1778 till Paris, där han i förstone uppträdde mycket försiktigt. 1779 utgaf han Mémoire sur la découverte du magnétisme animal, hvars 27 satser börja med den grundsatsen, att det existerar ett inflytande mellan himlakropparna, jorden och dess lefvande varelser under form af ett fluidum, som genomtränger allt och inverkar omedelbart på nervsubstansen. Animala kroppars egenskap att mottaga ett sådant fluidum kallas animal magnetism, hvilken egenskap kan meddelas, förökas, verka på afstånd, reflekteras af speglar och förstärkas af ljud {musik). Men det ges äfven en magnetismen motsatt, fientlig kraft (hos de icke troende!), som kan förstöra magnetismens verkningar. Med magnetismen kan man omedelbart bota alla nervsjukdomar och medelbart alla andra lidanden. Genom förbindelse med doktor Ch. d'Eslon, läkare hos grefven af Artois, blef M. snart introducerad hos den förnäma världen, som, hänförd af den mystiska läran, inom kort trängdes i M:s salonger. Om seanserna hos M. och deras verkningar på de kring den s. k. magnetiska baqueten placerade deltagarna se Animal magnetism, sp. 1035. M:s kompanjon d'Eslon sökte inverka på läkarna och den medicinska fakulteten, som han själf tillhörde, genom såväl förevisningar som en skrift (1780), men förmådde ej öfvertyga de lärde. I stället lyckades det att göra drottningen, Marie-Antoinette, gynnsamt stämd för mesmerismen, och ministern Breteuil tillförsäkrade M. bl. a. ett årligt underhåll af 20,000 frcs, om han ville i sin konst undervisa tre af regeringen valda läkare. Men M. gick ej in därpå. Sedan han äfven blifvit öfvergifven af d'Eslon, som magnetiserade på egen hand, lämnade han harmsen Paris och reste till Spaa, men blef snart återkallad till Paris af sina många trogna anhängare. Han inrättade då en orden, hvars ledamöter mot erläggande af 100 louisd'orer per person och mot löfte att hemlighålla M:s läror blefvo delaktiga af desamma. Detta sällskap, som trodde sig studera harmonien i naturen för att därigenom fysiskt och moraliskt verka välgörande på människorna, kallade sig Société l. Ordre de l'harmonie. Nu fick magnetismen nytt lif både i M:s och i d'Eslons salonger, äfvensom i enskilda sällskap, der "baqueter" inrättades. Människor, som sysslolösheten, vekligheten och nöjet gjort matta och förslappade, kommo hoptals till seanserna, och M. vann en betydlig förmögenhet. I Frankrikes flesta städer bildade sig "magnetiska sällskap" eller "harmoniska ordnar", som stodo i förbindelse med hvarandra och under M:s öfverstyrelse. Man utlofvade en ny guldålder med bättre, friskare människor och förädlade djur. De magnetiserade träden skulle bära skönare frukter och aldrig vissnande blad. Slutligen, när oväsendet gick för långt, tillsatte regeringen 1784 en kommitté af lärda män (bl. a. Franklin, Lavoisier, Jussieu, Bailly) för att få saken vetenskapligt undersökt. Då M. vägrade öppna sina salonger för kommittén, gjordes undersökningarna hos d'Eslon. De flesta experimenten misslyckades, och i den af Bailly med talang uppsatta berättelsen hänfördes alla de magnetiska fenomenen till verkningar af inbillningskraften. Hans berättelse slutar med de orden, att "magnetismen är ett faktum, men i de mänskliga förirringarnas historia, och ett stort bevis på inbillningens makt". Detta utlåtande föranledde en häftig strid emellan mesmerismens anhängare och motståndare, och den medicinska fakultetens ovilja mot de förre blef så stor, att 21 af dess egna medlemmar, hvilka låtit undervisa sig i den animala magnetismen, hotades med förlust af sina privilegier, om de fortfore att utöfva denna konst. Emellertid sjönk M:s stjärna i Paris, i synnerhet sedan en ny uppgått i den beryktade bedragaren Cagliostro, som snart lockade till sig publiken genom sina andebesvärjelser och sitt "odödlighetspulver". I landsorten utbreddes dock magnetismen en tid genom M:s många lärjungar. Själf drog han sig tillbaka och lämnade Paris vid revolutionens utbrott, lefde därefter en tid under annat namn i England (möjligen äfven i Wien och i Schweiz) och hamnade slutligen i Meersburg. -- Den animala magnetismen har numera öfvergått i moderna former, en mystisk, till en del ingående i spiritismen (se d. o.), och en vetenskaplig i hypnotismen (se d. o.). F. B. (C. G. S.)
Mesmerism. Se Hypnotism och Mesmer.
Mesmes [måm], Claude de. Se d'Avaux 1.
Mesna, älf och vattenfall. Se Mesnalien.
Mesnalien, en 1899--1900 anlagd kurort för bröstpatienter, belägen på sydsluttningen af högfjället mellan Gudbrandsdalen och Österdalen, med omkr. 12 km. bekväm körväg från Lillehammer, Norge. Sanatoriet, öppet hela året om, har ett genom höga bergåsar skyddadt läge i hjärtat af den vackra och soliga Mesnali, 575 m. öfver hafvet, och är Nord-Europas högst belägna kurort, med utprägladt subalpint inlandsklimat; stora barrskogar omge stället på alla håll. M. har alla
Källa: Project Runeberg ·
