Sida 34
Melin, Hans Magnus
Meliboia, grek. (lat. Melibæa). Se Chloris.
Melibokus (grek. Melibokon oros) kallas hos Ptolemaios ett berg i norra delen af Germanien, det nuv. Harz eller Thüringerwald. Med orätt har ett 515 m. högt berg i Odenwald i Hessen, på folkspråket kalladt Malchen, fått benämningen M. (J. F. N.)
Melica L., Slokgräs, bot., växtsläkte af fam. Gramineæ. Hithörande arter äro medelhöga, med smal vippa af hvitludna eller glatta brunaktiga småax, hvilka inom de olikstora, hinnaktiga, borstlösa, trindryggade skärmfjällen innehålla en eller två fullständiga blommor och ett klubblikt, skaftadt ämne till ytterligare en blomma. I våra lundar förekommer allmänt M. nutans L., som växer i tufvor, med omkr. O,30 m, höga, bladrika strån och de (öfvervägande brunvioletta) 2-blommiga småaxen hängande i en smal ensidig vippa. Mera sällsynta äro de båda andra svenska arterna, M. uniflora Retz. och M. ciliata L. Den förra har vanligen enblommiga småax på långa skaft i en mycket gles vippa, då däremot den senare, grusslok, som växer på grusbackar och klippor, har de slutligen blekt brungulaktiga småaxen samlade i en nästan axlik vippa. O. T. S. (G. L-m).
Melicertes. Se Melikertes.
Melicocca, bot. Se Makassarolja, sp. 580.
Melik, Melisk poesi. Se Melos.
Melikertes (grek. MsfayJ.^?, lat. Melicertes), grek. myt., en son af Athamas, sagokonungen öfver minyerna i det beotiska Orchomenos, och Ino (se d. o.), Kadmos' dotter. Han förvandlades till en välvillig och hjälpsam hafsgud och bär som sådan vanligen namnet Palaimon, under hvilket han dyrkades i synnerhet i Korint. A. M. A.
Melik es-Salih, på 1200-talet konung öfver Egypten och Syrien, af ejjubidernas ätt. Se Egypten, sp. 1487.
Melikov, rysk statsman. Se Loris-Melikov.
Melilit (Humboldtilit), miner., ett kalklerjordsilikat med växlande halt af magnesium och järn, kristalliserande i kvadratiska taflor af åttasidigt eller rundadt tvärsnitt; löses lätt i saltsyra under bildning af kiselsyregelatin. Meliliten är en accessorisk beståndsdel i basaltiska lavor från Eifel, Wartenberg, Goldstein, vid Capo di Bove, på Vesuvius o. s. v. A. Hng.
Melilitbasalt, petrogr. geol., en art basalt, som har fältspatsbeståndsdelen ersatt af mineralet melilit. Bergarten förekommer flerstädes i Tyskland och är inom Sverige iakttagen på Alnön utanför Sundsvall. Se vidare Alnöit. E. E.
Melilla [-H'lja] l. Mlila, spansk stad och straffkoloni på Marokkos nordkust, på en starkt befäst landtunga s. om Kap Tres Forcas. Omkr. 9,000 inv. M., Spaniens äldsta besittning på Afrikas fastland, togs från morerna 1496 och har sedan haft att utstå många angrepp af rifpiraterna, senast 1893 och 1908. Stadens hamn är tillgänglig endast för mindre fartyg, men redden är säker och djup. Varuomsättningen i början af 1900-talet var omkr. 3,5 mill. kr. årligen. M. är sannolikt romarnas Rusadir (af Ptolemaios kalladt Ryssadiron) och biskopssäte på 1400-talet. M. försvaras af ett citadell, som behärskar hamnen, samt af en gördel utanverk. (J. F. N.) L. W:son M.
Melilli, stad. Se Hybla 2.
Melilotplåster. Se Melotenplåster.
Melilotsyra, kem. farm. Se Kumarin.
Melilotus Juss. (af grek. meli, honung, och lotos, ett slags klöfver), Honungsklöfver, Sötväppling, bot., ett till fam. Leguminosæ, afd. Papilionatæ, hörande växtsläkte, som står nära klöfversläktet (Trifolium L.), men skiljes därifrån genom sina långsträckta blomklasar från bladvecken af den högväxta stjälken. Blommorna äro små, gula, hvita eller blåaktiga och starkt honungsluktande. Af de gulblommiga arterna var M. officinalis L. förr upptagen i Sv. farmakopén (Herba meliloti) som ett aromatiskt lifvande medel att använda i huskurer och till beredning af ett plåster (melilotusplåster, "melotenplåster", se d. o.) och en salfva. Denna och den hvitblommiga M. albus växa sparsamt vilda här och där i södra och mellersta Sverige. Honungsklöfverns äldre folknamn är amur. Den torkade örten har stark och behaglig lukt af kumarin och nyttjas till parfymering af tobak. O. T. S. (G. L-m.)
Melin, Henrik Georg af, militär, f. 24 mars 1769 i Stockholm, d. där 13 jan. 1839, deltog i kriget mot Ryssland 1788--90, blef fänrik vid Södermanlands regemente samt avancerade 1805 till öfverstelöjtnant i armén och brigadchef (generalkvartermästarlöjtnant) vid Fältmätningskåren. I egenskap af öfveradjutant hos Gustaf IV Adolf öfvervar han svenskarnas misslyckade militäriska uppträdande i Pommern och Lauenburg 1805--06, blef 1806 adlad (han hette förut Melin), 1837 öfverste i armén, 1808 konungens generaladjutant samt led. af krigsberedningen, förde 1809--11 befälet öfver Fältmätningskåren under ord. chefens sjukdom, blef 1812 sekundchef för Ingenjörkåren och 1821 generalmajor i armén. 1837 utnämndes han till chef för Ingenjörkåren. M. egde icke den viljekraft och klarsynthet, som skulle gjort honom vuxen hans ganska framskjutna ställning som Gustaf IV Adolfs generaladjutant vid tiden före statshvälfningen 1809, men redlighet och nit, god ämbetsmannatakt och framstående ordningssinne utmärkte honom alltid. M. var led. af flera kommittéer och lärda samfund. Han utarbetade ett 3 handskrifna folioband digert (tämligen värdelöst) Utkast till svenska krigshistorien (i Lunds univ:s bibliotek). L. W:son M.
Melin, Hans Magnus, teolog, bibelöfversättare, en af den sydsvenska teologiens förnämsta representanter under 1800-talet, f. 14 sept. 1805 på ett sergeantsboställe i ö. Vemmerlöfs socken, Kristianstads län, d. i Lund 17 nov. 1877, blef student i Lund 1822 och filos. magister där 1829. I hopp om en docentur fullföljde han sina grekiska språkstudier, men vände småningom sin håg till teologien och kallades 1834 af professor Ahlman till docent i exegetik. 1835 förordnades han
Källa: Project Runeberg ·
