Sida 92
Meredith, George
dref han den franske fältherren Guébriant tillbaka till Rhen och vann i nov. s. å. vid en öfverrumpling af franska lägret i Tuttlingen en glänsande seger. 1644 mätte han sig hedersamt vid Freiburg im Breisgau med de starkare fransmännen under Turenne och hertigen af Enghien (Condé) samt tillfogade 1645 Turenne ett kännbart nederlag vid Mergentheim. Han blef s. å. skjuten under en sammandrabbning med de båda franske fältherrarna vid Allersheim, nära Nördlingen. -- 2. Claudius Florimund, grefve M. de Billets, den föregåendes sonson, österrikisk general, f. 1666 i Longwy, d. 29 juni 1734 vid Croisetta nära Parma, var prins Eugen till god hjälp under kriget med Turkiet 1716--18 och blef generalkommendant i det ur turkarnas våld ryckta Temesvár-banatet. 1719--20 ledde han framgångsrikt ett österrikiskt härtåg, som hade till mål att drifva spanjorerna från Sicilien, hvarefter han återvände till Temesvár-banatet och som dess styresman inlade utomordentliga förtjänster om dess materiella kultur. 1733 kallades han som generalfältmarskalk åter till krigisk verksamhet uti Italien, men stupade i en drabbning med fransmännen nära Parma. Hans grefliga värdighet öfvergick på hans adoptivson Antoine de M.-Argenteau (österrikisk krigare, f. 1691, d. 1767). -- 3. Florimund Claudius, grefve de Mercy-Argenteau, son till den i M. 2 nämnde Antoine de M., österrikisk diplomat, f. 26 apr. 1727 i Liège, d. 25 aug. 1794 i London, vann gunst hos furst Kaunitz och var kejserligt sändebud i Turin, Petersburg och 1766--90 i Paris, där han intog en inflytelserik ställning som Maria Teresias förtrogne och rådgifvare åt drottning Marie-Antoinette. M. verkade sedan i österrikiska Nederländerna och sändes 1794 till England, men dog strax därpå. -- Litt.: Juste, "Le comte de M.-A." (1863), von Arneth och Geffroy, "Marie Antoinette. Correspondance secrète entre Marie-Thérèse et le comte de M.-A." (3 bd, 1874), samt von Arneth och Flammermont, "Correspondance secrète du comte de M.-A. avec l'empereur Joseph II et Kaunitz" (2 bd, 1889--91). 1--2. G. v. G.*
Mer de glace [mar do gla'ss; "ishafvet"], glaciär på norra sidan af Mont-Blanc-gruppen, består af tre armar: Glacier du Géant (l. du Tacul), Glacier du Lechaud och Glacier du Talèfre, i hvars midt den mycket besökta Jardin (2,787 m.), en i aug. med alpflora betäckt klippa, reser sig. M., inalles 14 km. långt, störtar sig ofvanför Chamonix ned i dalen. Från glaciärporten flyter Arveyron ned till Arve. J. F. N.
Merdj-Hadire. Se Hazor 1.
Merdj ibn 'Amir. Se Jisreel, sp. 1415.
Mer douce [mar dös], fr. Se Huron, sp. 1333.
Meredith [merredith], Owen, pseudonym för E. R. Bulwer-Lytton (se Lytton 2).
Meredith [me;redith], George, engelsk författare, f. 12 febr. 1828 i Portsmouth, d. 18 maj 1909 på Flint cottage i Surrey, var af irländsk-walesisk härstamning, erhöll sin skolundervisning till en del i Tyskland, studerade sedan juridik i England, men egnade sig snart uteslutande åt litteraturen. Han verkade länge som tidningsman, äfven sedan han blifvit berömd som romanförfattare, och var bl. a. tidningskorrespondent under kriget mellan Italien och Österrike 1866. Under många år var han manuskriptläsare i förläggarfirman Chapman & Hall och var som sådan en af de förste att uppskatta George Gissing och Thomas Hardy. Nära förbunden med några af prerafaeliterna, delade han en tid bostad med D. G. Rossetti och Swinburne och var själen i en krets positivistiska radikaler, till hvilka bl. a. John Morley hörde. 1849 gifte han sig med änkefru Nicholls, men äktenskapet upplöstes genom skilsmässa, och tre år efter hennes död, 1864, ingick M. nytt gifte, med fröken Vulliamy (d. 1885). Under senare delen af sitt lif bodde han på Flint cottage, tillbakadragen och jämförelsevis isolerad.
M:s första vittra framträdande skedde 1849 som skald, och 1851 utkom hans första bok, en samling Poems, hvilken ådrog sig några kritikers, men ej publikens uppmärksamhet. Efter några års tystnad gaf han ut sitt första prosaarbete, ett försök i orientalisk stil, Shaving of Shagpat (1856; se Mac Kechnie, "M:s allegory", 1910), som erinrar om "Tusen och en natt". Nästa bok vittnade om hans intima kännedom om Rhentrakterna och den tyska romantiken; Farina, a legend of Cologne (1857) är en burlesk och på samma gång romantiserande berättelse. Intetdera arbetet slog igenom. Så mycket större uppseende väckte hans tredje roman, The ordeal of Richard Feverel (1859; senare omarbetad med omtvistadt resultat; "Richard Feverels eldprof", 1908), med hvilken han öfvergick till engelska ämnen och för första gången visade den filosofiskt analyserande behandling af de skildrade personernas själslif, som sedan alltjämt utmärkte hans romaner. Alltjämt den af många mest älskade af M:s böcker, är "Richard Feverels eldprof" en utomordentligt rik och fängslande samtidsskildring, mättad af människokännedom, genomstrålad af satir och humor, obevekligt tragisk i framställningen af en ideellt dogmatisk uppfostrans ohjälpliga misslyckande. Den följdes af Evan Harrington (1861), Sandra Belloni (1864; först kallad "Emilia in England"; sv. öfv. 1894), Rhoda Fleming (1865), Vittoria (1866), The adventures of Harry Richmond (1870--71), Beauchamp's career (1874--75) och The egoist (1879), hvilken ansetts öfverlägsen flertalet af M:s verk genom karaktärsanalysen af hufvudfiguren. The tragic comedians (1880) behandlar Ferdinand Lassalle. Diana of the crossways (1885; "Diana på korsvägen", 1904) vardt särskildt ryktbar, emedan hjältinnan där ansågs vara ett porträtt af fru Norton. Under denna starka alstring af romaner hade M. likväl ej glömt sin första kärlek, versen, utan publicerat flera diktsamlingar. Modern love, and poems of the english roadside, with poems and ballads (1862), Poems and lyrics of the joy of earth (1883), Ballads and poems of tragic life (1887) och
Källa: Project Runeberg ·
